Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Inga-Lill drömde om en ruin

I en helt vanlig villaträdgård i Marieberg straxutanför Örebro står en gammal ruin.
Nej, vänta nu. Den är faktiskt bara två år.

Inget vanligt vindskydd. Inga-Lill fick inspiration till denna ruin när hon besökte Lena och Gösta Linderholm i Provence. Framför ruinen vigdes hon och hennes man i somras.

Ett år äldre än det vita, vackra växthus somfullkomnat Inga-Lill Zakariasens drömmar.

– Jag vill bli gammal i den här trädgården, säger Inga-Lill när vi vandrar runt i den trädgård hon berättar så målande om på sin blogg, Isas trädgård.

Det visar sig att detta är Inga-Lills tredje trädgård i livet. De två första har hon liksom ”övat sig” på.

– Jag träffade Janne år 2002 och flyttade hit 2003 visste jag hur jag ville ha det. Det fanns en hel del att göra här.

Med hjälp av sin man och barn har

Inga-Lill fått till en trädgård som hon stortrivs i. Särskilt lyrisk är hon över det nya fina växthuset som blev klart lagom till den dag nu i somras då Inga-Lill och Janne skulle gifta sig.

– Vi hade själva vigseln vid ruinen och sedan dukade vi upp mat inne i växthuset och åt där inne.

Inga-Lill kallar sitt platsbyggda växthus för ”ett hus för själen”.

– Jag tänker inte odla så mycket, kanske lite tomater och några sommarblommor. Mest ska jag ha huset att vila i och hämta kraft i. Göra lite yoga, kanske sova en stund. Umgås med familj och vänner.

Inga-Lill började samla fönster och andra delar till växthuset långt innan bygget startades. Det skulle vara gammalt material, det var hon klar över, för att få den rätta känslan.

– Jag tycker att gamla saker tillför så mycket. En hel midsommardag höll vi på och åkte fram och tillbaka till Karlstad för att få hem teglet till växthusgolvet. De svängda, stora fönstren högst upp hittade jag på en av mina favoritloppisar, en lada utanför Vadstena. De fina pardörrarna på gaveln hittade jag på Blocket i Mariestad.

I maj i år började arbetet med växthuset på baksidan av 60-talsvillan. Hela processen gick att följa på Inga-Lills blogg.

– Vårens regnigaste dag kom en grävare och grävde ur för grunden, cirka en halv meter djupt, och det blev en bassäng på baksidan av huset. Så småningom kunde vi fylla i grus som teglet skulle vila på.

Växthusets väggar murades upp av lecablock som sedan putsats. Detta hjälpte en släkting till med. Men först hade snickaren räknat ut hur växthuset skulle se ut, med utgångspunkt från de fönster som Inga-Lill och Janne samlat på sig.

– Det var samma släkting som murade upp ruinen, berättar Inga-Lill och går för att rätta till något av allt fint pynt hon satt runt ruinen.

Men hur får man idén till att bygga en ruin?

– Vi hade fått kalkstenar över då vi tog bort en gammal mur på framsidan av huset. Dem hade vi byggt en mur av som ett litet vindskydd. Men muren ramlade bara ner och vi fick bygga upp den två gånger.

– Så var jag med på en resa till Provence. När vi besökte Lena och Gösta Linderholms trädgård fick jag syn på deras ruin och det klack till i mig – en sådan ville jag också ha.

Förra sommaren började den enda hemmavarande sonen att gräva ur för att göra en stabil grund för ruinen. Ända ner till frostfritt djup, cirka 70 centimeter grävde han. Sedan fylldes diket med grus som paddades ihop. Alla kalkstenarna lades ut på gräsmattan och så kunde Jannes morbror börja mura.

– Jag är jättenöjd med ruinen. Den blev precis som jag tänkt mig.

Det blev även den långa, böljande rabatt som Inga-Lill skapat invid det nya staketet mot gatan. Stora ruggar av lila solhatt och rosa rosenskära växlar med gråbladiga växter i september.

– Jag kallar den här för min läkerabatt. Olika nyanser av lila tycker jag är lugnande. Jag tänker inte ta in något rött eller orange i min trädgård. Lila är också en andlig färg, tycker jag, och trädgården är för mig ett andligt rum.

När man tittar närmare i Inga-Lills rabatt så hittar man många roliga små ting som hon fyndat på diverse loppisar och antikmarknader. På en vacker gammal stock ligger pyttesmå lerkrukor till småfolket. I en gammal korgstol sitter en av trädgårdens många grodor på en bädd av mossa.

– Jag tycker om det som är gammalt och slitet, det som varit med ett tag och ändå klarat sig. Jag tycker också om rynkor på människor, de visar ju att man levt. Och djupet är i min värld så mycket viktigare än ytan.

Trots det proffsiga utseende på bloggen så visar det sig att Inga-Lill inte hållit på och bloggat längre än sedan början på det här året.

– Jag var lite sysslolös runt nyår och så läste jag i Allt i hemmet hur man kunde börja. Och bestämde mig för att i alla fall pröva. Det var också en stark längtan efter trädgården och en möjlighet att få titta på alla foton jag tagit under sommaren som drev mig till att börja blogga.

– Och nu tycker jag att bloggandet är så himla roligt.

Ruin, rabatt och växthus – finns det något mer kvar att göra i din trädgård?

– Vi skulle behöva göra något åt framsidan på huset. Vi har bara hållit på här på baksidan. Så det finns mycket kvar att göra.

Inget vanligt vindskydd. Inga-Lill fick inspiration till denna ruin när hon besökte Lena och Gösta Linderholm i Provence. Framför ruinen vigdes hon och hennes man i somras.

Inga-Lill samlade material till växthuset i flera år innan det byggdes. De här dörrarna köpte hon på Blocket.

När den nya rabatten efter gatan skulle göras lade Inga-Lill och hennes man först ut en vattenslang för att få en mjuk linje.

Den stora krukan skulle en granne göra sig av med och då fick Inga-Lill den. Annars är hon en riktig loppis- och containermänniska.

Trädgården är full av vackert slitna föremål som fått ny användning som trädgårdspynt. Som den här stolen.

En av sakerna Inga-Lill använder sitt nya växthus till är yogaövningar.

Trädgården är en andlig plats, anser Inga-Lill, som placerat ut denna tänkesten.

Den vackra träbalken över ruinens fönsterglugg hade Inga-Lill med sig från sin forna hembygd i Orsa i Dalarna. Ett sätt att knyta ihop då och nu.

Annons
Annons
Annons