Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Avslutningen saknar den sadistiska svarta pärlan

BOK: Kristian Ekenberg läser de två sista delarna i Edward St Aubyns romansvit om Patrick Melrose.

Om Evelyn Waugh hade skrivit så kallad ”misery lit” hade resultatet kunnat likna romansviten om Patrick Melrose, vars två avslutande delar nu ges ut i svensk översättning av Erik Andersson.

Att kombinera snyftningarna i misärlitteraturen, som skildrar självbiografiska trauman, med den bitande ironin i brittisk överklasslitteratur låter som en omöjlig uppgift. Men Edward St Aubyn lyckas få de två världarna att kollidera utan att romanbygget kollapsar. Självklarheten i berättarrösten när han växlar mellan observationer om det sociala livet och hur Patrick Melrose hanterar traumat av att som barn ha våldtagits av en sadistisk far, gör att även läsaren dras med utan att blinka. Det är som att parallelläsa societetsmagasinet Tatler och James Frey.

Edward St Aubyn. Foto: David Sandison

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

När jag först hörde talas om Edward St Aubyns författarskap, och av en slump såg en av hans böcker på biblioteket, var det tyvärr den engelskspråkiga versionen av ”Modersmjölk”. Då hade jag svårt att förstå St Aubyn-hypen, och nu, när jag har läst alla fem delar i serien, förstår jag varför. ”Modersmjölk” är den sämsta delen av de fem.

När vi kommer in i Patrick Melrose liv igen, har han lämnat de vilda ungdomsåren bakom sig. Han är make och far och brottas, inte överdrivet framgångsrikt, med dessa roller, samtidigt som barndomens mörker flåsar honom i nacken. Familjen befinner sig på det sydfranska gods som är spelplats för dramat i romanseriens första del, ett gods som hans mor nu ämnar testamentera bort till en new age-guru.

Inför utsikten att bli arvlös hanterar Patrick sin komplicerade relation till modern – som blundade för faderns sadism – samtidigt som han bedrar sin fru och försöker vara en far som inte skadar sin son trots att han själv hade sämsta möjliga förebild.

Läs mer: Kristian Ekenberg recenserar volym 1 i Patrick Melrose-serien

När ”Till slut” tar vid, som avslutar serien, är modern död och Patrick ställs inför gästerna på hennes begravning i ett mästerligt koncentrat som samlar såväl människor som teman från de tidigare romanerna i något som får mig att associera till en lång, svepande kameraåkning.

Försoning är ett för starkt ord, men ”Till slut” har ett märkligt sorgens ljus som glöder med ett visst hopp i kontrast mot det kompakta mörkret i resten av romanerna.

Både ”Modersmjölk” och ”Till slut” lider dock av faderns frånvaro. Han är en av de mest bestialiska romangestalter som jag har stött på. Vedervärdig ner till minsta molekyl, och man önskar inte sin värsta fiende en sådan man i sitt liv, men som romangestalt är han en svart pärla.

LITTERATUR

Edward St Aubyn

”Romanerna om Patrick Melrose, volym 2”

Översättning: Erik Andersson

(Albert Bonniers förlag)

Annons
Annons
Annons