Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jan slogs för Nordens frihet

För 75 år sedan rasade finska vinterkriget. Norden hade blivit en krigsskådeplats och Norge skulle snart invaderas.Jan Danielsen, Örebro, är den siste i livet av de svenskar som slogs för både Finland och Norge. Nu berättas hans historia i en ny bok.

Annons

”Jan och Nordens frihet” heter boken som i veckan presenterades på Arkivcentrum i Örebro med den i dag 97-årige huvudpersonen närvarande. Författare är Lars Gyllenhaal, som särskilt intresserat sig för finsk och norsk krigshistoria och tidigare skrivit flera böcker i ämnet.

Det var under arbetet med en av de tidigare böckerna som han kom i kontakt med Jan Danielsen, vars berättelse tidigare varit okänd.

– Jag insåg att han var speciell eftersom han slagits i både Finland och Norge. Han har senare i livet arbetat som uppfinnare och entreprenör, och det väckte tankar: Vad är det som förenar frivillige Jan 1940 som engagerade sig för sina grannländer och den senare? Jag har förstått att motivationen var självständighet och demokrati. Det brinner han för.

Men vi låter Jan själv berätta. Och berättelsen känns högaktuell: Samma dag som boksläppet har en av kvällstidningarna en artikel om honom och boken, men också om IS-svenskar från Örebro som befaras dödade.

– De som åker ner har inte tänkt genom problemen och riskerna. Men de är utsatta för ett religiöst grupptryck som jag tror är väldigt svårt att ändra på, säger Jan Danielsen.

Vad formade då hans eget engagemang 1940?

– Mina föräldrar var väldigt internationellt orienterade och lade ner mycket pengar på min utbildning. Jag blev antinazistisk väldigt tidigt och läste mycket Churchill som var den tidens väckarklocka.

– Finns någon väckarklocka i dag? Jag tror det, men de blir inte tillräckligt hörda, säger han.

1936 och 1937 besökte Jan i Tyskland och såg tydligt med vilken organisation och intensitet som den tyska armén byggdes upp. Bevittnade hur järnstaket i Hamburg bröts loss för att gjutas om till kanoner. Förstod vad som väntade.

När så Sovjetunionen, då i allians med Tyskland, anföll Finland hösten 1939 anmälde sig Jan till den svenska frivilligkår som sattes upp.

– Det fanns ett utbrett rysshat i Sverige då, och ingen som helst förståelse för Stalins krav. Det var den stores kamp mot den lille.

Jan kände personligen inte hat mot ryssarna, men drevs som många andra av stark sympati för Finland. Han blev en av över 8 000 man som deltog i striderna i finska Lappland. Han var dock inte i den främs-ta frontlinjen utan var som transportofficer ansvarig för materialleveranser.

Med det svenska stödet kunde finska armén frigöra resurser och hejda den ryska stormvågen. Men freden som slöts 12 mars blev ändå hård. Stora områden, bland annat på Karelska näset blev ryska.

Bara en månad senare drabbade kriget åter Norden när Danmark och Norge angreps av Tyskland. Jan och många andra i den svenska frivilligkåren, som var på väg hem från Finland, kände åter att ”det var dags att mota Olle i grind”. I boken berättar Jan hur han såg att en svensk insats där i förlängningen skulle skydda Sverige.

Men den här gången förbjöd regeringen svenska frivilliginsatser. Jan rymde från sitt regemente i Skövde dit han återvänt.

– Jag var medveten om att regeringen ogillade det, men en officer sa, ”Stick, du riskerar bara tio dagar i buren”, berättar han.

Tillsammans med krigskamraten Pål Påhlson tog han sig över gränsen till Kongsvinger där den norska armén mobiliserade, men han möttes av kaos.

– De hade förstklassiga vapen men en oduglig, halvnazistisk officerskår. Landet, med alla raviner och trånga pass, var egentligen väl lämpat att försvara, men många ansåg att motstånd inte var nödvändigt. Det här är fortfarande ett oläkt sår i norsk historia, slår han fast.

Jan och Pål antogs och kom att delta i de hårda striderna i fjällvärlden med stora förluster på båda sidor. Vid en drabbning alldeles vid svenska gränsen dödades vännen Pål. Det var den svåraste av alla Jans krigsupplevelser.

Hur har minnena påverkat dig senare i livet?

– Självklart har det påverkat men inte så mycket, mest har jag känt ilska. Enligt min uppfattning är det genom att träffa och hålla kontakt med andra som varit med, som man kan gå vidare.

Efter hemkomsten hösten 1940 blev det krigsrätt för rymningen, men Jan frikändes.

Efter kriget gick Jan vidare i livet och hade en framgångsrik karriär, bland annat som chef för Svensk Bilprovning. Hans krigsinsatser teg han länge om. ”Jag bestämde mig för att tiga och de första 20 åren efteråt ville ändå ingen prata om kriget. Klokt eller inte? Jag har i alla fall inte haft någon nackdel av det, säger han.

I Norge har däremot hans insatser uppmärksammats med både medaljer och kungamiddag.

För författaren Lars Gyllenhaal har ”resan” med Jan i det förflutna varit lärorik.

– Att göra saker så gediget som Jan har lärt mig att ta mig an mitt eget livs utmaningar – med samma allvar, säger han.

Svenska insatsen

Svenska frivilligkåren sattes upp hösten 1939 efter Sovjetunionens anfall på Finland. Initiativtagare var svenska officerare och under parollen ”Finlands sak är vår” rekryterades över 8 000 svenskar som sattes in vid Sallafronten. Kåren hade betydelse eftersom finska styrkor vid det frontavsnittet kunde frigöras för att sättas in på Karelska näset. 37 svenskar stupade i striderna.

En knapp månad efter fredsslutet anföll Tyskland Norge i april 1940. Till skillnad från finska vinterkriget, förbjöd den svenska regeringen svenska frivilliga att ansluta sig till de norska trupperna. Många Finlandsfrivilliga drog sig ändå dit men de flesta stoppades. Av de cirka 300 som lyckades ta sig över gränsen och deltog i strider mot de tyska invasionstrupperna stupade sex.

Källa: NE och Lars Gyllenhaal

Annons
Annons
Annons