Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Jonathan Franzen

Amerikanen Jonathan Franzen har två av de mest inflytelserika amerikansk romanerna det senaste decenniet på sin meritlista – ”Tillrättalägganden” (2002) och ”Frihet” (2011).

I ”Längre bort” har han samlat ett antal fristående texter – anföranden, essäer, et cetera – skrivna under åren 1998 till 2011. Det är långt ifrån säkert att en lysande romanförfattare (för det råder det inget tvivel om att Franzen är) per automatik är en begåvad eller ens läsvärd skribent (i bemärkelsen essäist). Dessvärre stärker inte ”Längre fram” idén om att en sådan automatik skulle existera – om något talar den för det motsatta. Franzen är helt enkelt inte särskild spirituell eller fängslande – faktum är att flera av de här texterna är rent ut sagt tråkiga, intetsägande, eller mediokra.

Han talar gärna om mindre kända litterära verk som påverkat eller intresserat honom – och i framlyftandet av dessa finns såklart ett egenvärde. Men problemet är att han inte har särskilt intressanta saker att säga om desamma. Det brinner dock till när Franzen talar om sin favoritsysselsättning: fågelskådning. Och samtidigt infinner sig tanken: är det värt att ta sig genom en massa ointressant, surmulet gnat för att bli belönad med ett entusiastiskt fågelporträtt? Rimligen inte.

Essän som gett samlingen dess namn är dock ett lysande undantag: en briljant text som kretsar kring författarens flykt till den ”öde” ön Masafuera. Här förs tankar samman kring sitt eget skrivande och Daniel Defoes ”Robinson Crusoe”, vars tematik om individualismens (o)möjligheter i högsta grad är gångbara 2012, med sorgearbetet efter den gode vännen (tillika författaren) David Foster Wallaces självmord 2008.

Reseskildringens utgör här en lika enkel som komplex form för det högst privata och det mer allmängiltiga – precis som en god essä bör göra. Resten är blekt, alltför blekt.

Annons
Annons
Annons