Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Makalöst skickligt av Nobelpristagare

Svetlana AleksijevitjDe sista vittnenaÖversättning: Kajsa Öberg LindstenErsatz

Annons

DOKUMENTÄRROMAN.  Ljuba Aleksandrovitj var elva år när Nazityskland invaderade Sovjetunionen. När hon tillfrågas vad hon minns svarar hon:

– Jag vill inte … vill inte ens säga ordet krig, och skildrar sedan hur tyskarna gick runt i stugorna och hämtade dem vars barn anslutit sig till partisanerna och fortsätter: ”… och så halshögg de dem, mitt i byn … De beordrade oss: Titta! I en stuga fann de ingen, så de fångade deras katt och hängde den. Den hängde i repet, som ett barn … Jag vill glömma allt …”.

Hennes ord förmedlas av Svetlana Aleksijevitj, själv född tre år efter krigets slut i dåvarande Sovjetrepubliken Ukraina. Hon bor numera i Vitrysslands huvudstad Minsk dit hon återvände efter flera års exil undan Lukasjenkoregimens trakasserier.

Svetlana Aleksijevitj är en styv journalist, författare och mästare på att leta upp och förmedla vår tids dramatiska skeenden och dess inverkan på enskilda människor. Oavsett om det handlar om ”Zinkpojkar” (de ryska soldater som återvände hem i kistor från kriget i Afghanistan), rösterna om tiden efter kärnkraftshaveriet i ”Bön för Tjernobyl” eller ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” (om kvinnors erfarenheter från Röda armén under andra världskriget).

I den nu aktuella boken ”De sista vittnena” konfronteras vi med tyskarnas invasion av Sovjetunionen sommaren 1941. Vi möter hundra olika berättelser om hur det var att vara barn när kriget kom. Stämmorna bildar en klangbotten, ett litterärt oratorium, vars innehåll många gånger är så smärtsamt att läsningen är hart när outhärdlig.

Iakttagelser och upplevelser som vittnar om ofattbara grymheter och hungersnöd, men också om handfast solidaritet från människor som var helt utblottade och själva befann sig på flykt sedan deras hem bränts ner. Krigsminnen som många bär med sig resten av livet. En kvinna, som var 13 år när kriget bröt ut, berättar att syrenerna blommade sent det året, liksom häggen. Så för henne doftar syren och hägg alltid krig.

Även taxichauffören Nikolaj Berjozka, som föddes efter det att kriget slutat, är välbekant med katastrofen. Hans far dog efter kriget, av de skador han fått, och två grannpojkar sprängdes ihjäl av en mina flera år efter krigsslutet.

Svetlana Aleksijevitj är en värdig litteraturpristagare. En modig och makalöst skicklig skribent som levandegör fruktansvärda händelser i vår nutida historia genom att ge röst åt barn som upplevt grymheter som ingen borde utsättas för, och vittnar om sorg, glädje och överlevnad mot alla odds.

Annons
Annons
Annons