Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Omvälvande om människa och natur

Helena Granström (text)/  Marcus Elmerstad (foto)Det som en gång varNatur Kultur

ESSÄ. Trädets vita blommor lyser likt utfrätta lyktor mot bakgrundens mörkt pulserande skog. Vad bilden visar är såväl bekant som skrämmande – skogen talar om något ursprungligt och starkt, men framstår samtidigt som överväldigande och hotfull. Mot vår vilja påminner naturen oss om vad vi sedan länge har velat förtränga: att även människan är en del av den. Under ett ögonblick är allt jag känner en stor maktlöshet. För skogen är ett hem som det är omöjligt att återvända till.

Helena Granströms essäbok ”Det som en gång var” är lika delar längtan och uppgivenhet. Hennes utgångspunkt är given: vi lever fel. Civilisationen är ett projekt som utarmar naturen och i förlängningen fråntar människan alla de kvalitéer som en gång ansågs göra henne mänsklig.

Mot bakgrund av en skönlitterär berättelse om en fjällvandring och Marcus Elmerstads starka, svartvita naturfotografier för hon ett resonemang om hur teknikutvecklingen i grunden har omformat människan och hennes relation till sin omgivning – för vad innebär det egentligen att leva i en kultur som har reducerat naturen till en exploaterbar resurs? Det aggressiva brukandet av jorden och frikopplingen från vårt biologiska arv

har lett till existentiell kris.

Essän är en tillåtande litterär form eftersom den varken kräver fullständiga svar eller absolut säkerhet. Texten får vara prövande och motsägelsefull. Helena Granströms argumentation är förvisso konsekvent genomförd, men har likväl den intellektuella rörlighet som är typisk för genren. Hennes analyser av hur tekniken ständigt omförhandlar vad som är verkligt och mänskligt är omvälvande. Att göra motstånd förefaller meningslöst eftersom moralens gränser förskjuts parallellt med teknikens utveckling – och det som en gång var otänkbart är det inte längre.

De skönlitterära partierna saknar däremot den essäistiska textens skärpa och tyngs ned av en detaljrikedom. Jag förstår aldrig hur jag ska förhålla mig till berättelsen: är den en gestaltning av vår kulturs oförmåga att relatera till något annat än mänskliga produkter eller ett försök att faktiskt närma sig det som är orört och naturligt?

Resultatet är i vilket fall en fjällnatur skildrad som genom ett förstoringsglas. Det är en uppförstorad, lösryckt och overklig värld. Först i Marcus Elmerstads fotografier framträder en sannare bild av människans förhållande till naturens dubbelhet.

Han fångar i dem den stora rädslan inför att höra till.

Annons
Annons
Annons