Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Cecilias kulvertkonst lyfts upp på Open Art

Sedan 2009 har konstnären Cecila Jansson tillsammans med interner arbetat med ny utsmyckning i Kumlaanstaltens kulvert. I sommar lyfts det 110 meter långa verket upp i offentlighetens ljus – som en videoinstallation under Open Art.

Cecilia Jansson, Örebrokonstnär.

”Hon extrapolerar en tradition samtidigt som hon förnyar den”, skrev vi i NA 2012 om Cecilia Jansson som då var nominerad till NA:s kulturpris. Samma år fick hon Wadköpingsstipendiet. På en bild från det tillfället visar hon en av sina porslinsskålar, slät och oskuldsfullt vit, men brutalt delad av munnar med ojämna tandrader.

”Identiteeth” är namnet på porslinsprojektet som hon utvecklat under en av flera vistelser i Kina.

– Det är avgjutningar av porslinshantverkares tänder, berättar Cecilia. Jag vill att betraktaren av de här oskyldiga konstföremålen ska bli lite konfunderade. Det ska vara lite jobbigt att inse att bakom föremålen finns människor som inte får vara med.

Just det där, identitet och synliggörande, är en röd tråd i Cecilias skapande. En tråd som leder till Kumlaanstalten och de konstprojekt som hon periodvis lett där sedan 2009. Och så småningom till Venedigbiennalen. Men mer om det längre fram.

Cecilia Jansson är skåning, uppvuxen i Dalby utanför Lund. Naturen och konsten var tidigt starka intressen.

– Jag var inte den som rände runt på gallerier och så, men det fanns en stark frihetssträvan, att ingen annan ska bestämma och just som konstnär får man ju göra lite som man vill.

Till gymnasievalet var hon övertygad om att hennes väg var konsten, men någon estetisk linje fanns inte i Lund. Däremot i Karlstad. 16-åriga Cecilia tvingade fram en lösning där hon fick bo hos kusinerna i Forshaga under sina gymnasieår.

– Så typiskt mig. Jag bara måste göra vissa grejer, konstaterar hon.

Foto, teckning, konsthistoria – åren i Karlstad gav henne kvitto på att hon valt rätt väg. Hon stormtrivdes och fortsatte. Närmast till Örebro för studier i keramik på konstskolan Kuben i Stjärnhusen där hon under Sune Högbergs ledning fick lära sig grunderna i drejning, glasyr och brännteknik.

Hantverket fascinerade och lockade, men efter Kuben blev det stopp. Arbetsförmedlingen ville inte medverka till att Cecilia ”nischade” sig ytterligare utan erbjöd datortek.

– De skrämde livet ur mig: Jag fick panik men lyckades få till en praktikplats hos ”Krille Kruka”, Crister Sjöblom, i Karlslund. Det var väl inte helt enligt reglerna, för i verkligheten hyrde jag halva verkstaden under ett års tid.

På krukmakeriet i Karlslund fanns en vedeldad saltglasyrugn. Den gamla 1500-talstekniken väckte hennes historiska intresse och hon fotograferade och gjorde noggranna mätningar av arkeologiska fynd, bland annat från Helgeandsholmen. Muggar, krukor och karaffer. Hon gjorde exakta kopior. Det var i mitten av 90-talet och lajvrörelsen var ännu i sin linda.

– Jag var med under två år och ordnade hantverksläger under medeltidsveckan i Visby. Då låg fokus fortfarande på att göra sakerna ”på riktigt”. Det var en fantastisk tid. Vi var unga, väldigt drivna och lärde oss av varandra; arkeologer, konstnärer och hantverkare.

1997 öppnade Cecilia egen verkstad på gamla I 3 och jobbade ihärdigt vidare med medeltidskeramiken. Men hon började också experimentera med skulpturer, ”helt osäljbara monster” som hon fick ställa ut hos Konsthantverkarna. De gav oväntad uppmärksamhet och resulterade i ett stipendium på 90 000 kronor från Konstnärsnämnden.

– Det gav mig lite ångest och jag började fundera: vad lägger jag egentligen min tid på?

– Jag började känna att jag var färdig med muggarna, beredd att släppa leran.

Det blev skolbänken igen. På Örebro konstskola lade hon i stället fokus på teckning, men framför allt fördjupade hon sina teoretiska kunskaper. Med lärare som Peter Ekström, James Bates och Vassiliki Falkehag fick hon nya referenser. Den vedeldade ugnen som hon på egen hand byggt invid sin verkstad fick stå oanvänd.

– Men det var en skitbra utbildning, säger hon.

Den innebar också nya vägar och möjligheter. Via Peter Ekström tipsades hon om TCG Nordica i staden Kunming i Kina, ett kulturcenter som sökte utbytesstudenter. Cecilia blev testpilot och fick bo och arbeta i centrets ateljéer. Två resor blev det till Kunming där hon bland annat undervisade på universitetet. Men inför en tredje Kinaresa 2011 valde hon på eget bevåg i stället porslinshuvudstaden Jingdezhen. En webbsida väckte nyfikenheten. Porslin, ett nytt material – och så åter den där ”jag bara måste”-känslan.

– Det är så intimt förknippat med Kina, en hantverkskonst som vi varit avundsjuka på så länge. Det är jättekul att jobba med något som inte finns i Sverige och som är så mycket svårare att behärska.

Med porslinet kom också ett intresse för identitet och att synliggöra. Cecilia understryker att hon inte är religiös, men bakom hennes idé med ”Identiteeth”, tandavtrycken, finns ändå en slags filosofisk-religiös tanke, att vi alla är unika och enligt kristen tro avbilder av Gud.

– Jag vill få folk att ta den tanken på allvar, men vi behandlar inte varandra så, utan sorterar oss i grupper som vi ställer mot varandra; olika folkslag, kvinnor/män, kriminella. Det är som om vi försöker komma undan att vi alla är individer och de krav som det innebär.

2009 gjorde hon en ny variant på identitetstemat inför en utställning i Shanghai; scarfar med foton av kinesiska textilarbetare som arbetar för bland annat H Utfällda syns deras ansikten, men hopvridna bara scarfen. Nästa variant blir sidenmattor i rosa och vitt med inknutna fotografiska bilder av väverskorna.

Cecilia beskriver det som en lek med värden och ställer frågor: Får hantverket ett högre värde? Vad är mest värt? Också hennes tillvägagångssätt kan tyckas utmanande, för det är hantverkarna själva som färdigställer Cecilias verk.

– För en del är det nog kontroversiellt att jag använder deras ansikten. Men de finns lika mycket även om jag inte gör detta. De är långt borta men fortfarande människor och de är viktiga. Jag är noga med att deras namn finns med på alla föremål.

Kulvertprojektet på Kumlaanstalten som pågick åren 2009 till 2011 är egentligen en fortsättning på samma tankegångar. Men här är synliggörandet mer subtilt. De interner som medverkat i projektet, som handlar om att förse 110 meter av den underjordiska gången med väggmålningar, finns närvarande enbart i valen av motiv. Inkaindianer, en romsk vagn, Malmömiljöer, ett albanskt landskap med en örn mot fri himmel – bakom varje meter av det remarkabla målningsprojektet anar man förtroenden, berättelser och närhet.

För Cecilia, som varvat sina utlandsvistelser med konstnärligt arbete på anstalten, har det varit en fantastisk resa.

– Det är bland det viktigaste jag gjort. Jag är så otroligt glad varje dag jag får gå hit och dra passerkortet.

– Här handlar det om att ha ohyggligt bra sociala ”skils” och tydligen har det funkat, trots att jag normalt inte vill ha en massa folk omkring mig i mitt skapande. Varje bild har blivit väldigt personlig.

I sommar visas kulvertmålningarna på Open art i form av en videoinstallation,  en återkommande loop där betraktaren får en upplevelse av en vandring längs målningarna. Genom upprepandet övergår den första fascinationen sakta i monotoni, precis som livet på en anstalt. Ytterligare ett verk där Cecilia samarbetar med interner på Kumla ställs ut i sommar. ”Yggdrasil” är arbetsnamnet på en trädskulptur i spillplåt med  ”lövverk” av bland annat nycklar. Verket ställs ut i sommar på Konst på Hög.

Att de båda Kumlaverken nu får offentlighet innebär ett större fokus på Cecilias konstnärskap än tidigare. Synliggörandet har nått henne själv. Och inte bara lokalt. Nyligen fick hon ett erbjudande av klockföretaget Swatch att delta i sommarens Venedigbiennal där bolaget är en av huvudsponsorerna. Cecilia är en av tre konstnärer som ska ställa ut och arbeta med sin konst i Swatch’ paviljong. Under sex veckor, 15 oktober till 22 november, kommer hon alltså vara verksam mitt i ett av världens ”hetaste” konstvimmel.

– Det blir inte större än så, nu är det bara upp till mig, säger Cecilia som räknar med nya kontakter och vägar in i nya sammanhang.

USA är nästa mål. Hon har en del kontakter i Los Angeles men bara en ”vag bild” av vad det kan innebära. Nyfikenheten driver på. Och ”jag bara måste”-känslan.

Annons
Annons
Annons