Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Kommer inte att uppskattas av alla

”Så mycket bättre” blev en språngbräda rakt in i tv-tittarnas hjärtan. Men Laleh Pourkarim vet att nya plattan ”Sjung” inte kommer att uppskattas av alla. För henne är det ett medvetet val.
I morgon spelar hon i Conventum kongress i Örebro.

– Jag har en kompromisslöshet när det kommer till musiken och mitt artisteri, där jag inte eftersträvar att bli omtyckt av alla, säger hon.

Laleh blev folkkär nästan över en natt och trampolineffekten av TV 4:s musikunderhållning lever fortfarande kvar. Att kritikerna delats i två läger inför nya skivan ”Sjung” spelar mindre roll. En del tycker att det är det starkaste av hennes fyra studioalbum, andra hävdar att det är för spretigt, åter andra att hon blivit mer utslätad.

Laleh bryr sig inte särskilt mycket om vad som skrivs om henne, följer samma devis som hon gjort i nästan hela sitt liv:

– Jag förstod redan tidigt att alla i skolan inte kommer att tycka om en. Man förstår att det inte finns något rätt sätt och då kan man lika gärna göra det helt fel och på sitt eget vis, säger hon bekymmerslöst.

Lika lite bekymrar hon sig över hur hon framstod i ”Så mycket bättre”. Även om alla hyllade hennes egensinniga tolkningar av allt från Tomas Ledins schlagerrock i ”Just nu” till E-Types eurotechno i ”Here I go again” klagade en del kritiker på att hon bjöd för lite på sig själv i programmet och inte tog tillräckligt mycket plats.

– Min självbild är att jag har auktoritet, jag är stark, jag är modig, jag tar plats. Kanske har jag en så stark bild av det att jag tänker att jag inte behöver ta plats, kommenterar Laleh.

Självständighet, självkänsla och en stark inre kompass - det är teman som återkommer under intervjun. Laleh är övertygad om att de egenskaperna har kommit till henne genetiskt, att hon väldigt tydligt är ett barn av sin poetiska och kreativa pappa och sin starka, tuffa (”med stort T”) mamma. Och hon är inte längre så rädd för att berätta om sin bakgrund, om flykten från Iran, de många uppbrotten och sin pappas tragiska död.

– På sista tiden har jag börjat känna en sådan stolthet över mina föräldrars historia, förut har jag mer tänkt att ”nej, jag vill inte framstå som en ’åh, det är så synd om mig’-person, för jag är inte sådan. Men nu är jag såpass etablerad som artist, det kommer inte att definiera vem jag är.

Hon kallar låtarna på ”Sjung” för sina vitaminpiller. Där sjunger hon om elefanter som reser sig ur gyttjan och symboliskt gör sig fria från sina förtryckare, om fundamentalism, kometer och vårens allra första dag - kränger fritt mellan svenska och engelska. Visst skulle hon kunna skriva en renodlad popplatta full av hitlåtar, men det har hon ingen lust med.

– Min grej går ut på att jag är jag och om jag förlorar mig själv så finns det inget att bygga på sedan.

Annons
Annons
Annons