Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roman om en väktare

BOK: Imponerande stilsäkert, vackert och livfullt, skriver Crister Enander om Anita Salomonssons "Ängeln i posthuset".

Annons

Trots hennes skygga läggning vet hon i det närmaste allt vad som händer och tilldrar sig i byn – både i den ingrott religiösa östra delen där en intolerant anda härskar och i den västra delen som i folkmun kallas för Sodom och Gomorra.

Elin Wiktoria Karlsson är en väktare.

Hon vakar över vad som tilldrar sig i byn. Det vill säga: Allt av verklig vikt och betydelse passerar via henne. Hon står bakom det nästintill sakrosankta skranket där det Kungliga Postverket har sin representant i Hjoggböle. Hon har fått överta sysslan av sin far, klockmästaren och postmästaren OlKarlsa som han alltid kallas. Hennes far avlider1930. Då är Elin trettiosex år fyllda.

Hennes mor lämnade jordelivet när Elin var blott ett värnlöst spädbarn. Uppväxtåren är tidigt fulla av arbete. Ansvaret för husets göromål måste delas. Det är enda sättet för de flesta familjerna att överleva. Elina, som hon kallas, får bidra med vad hon mäktar med.

Så här beskriver Anita Salomonsson den unga flickans dagar i sin nya roman ”Ängel i posthuset”. Rösten vi hör är Hermines, Elins styvmoder:

”Elina, lilla, släpper du ut korna, tar du in dem, reder du degen, skurar du golvet, ufodrar du smådjuren? Kanske också hänger tvätten?” Och även OlKarlsa, drömsk och frånvarande till sin läggning, hjälper hon med postärenden. Siffror har hon lätt för, kassaboken har inga hemligheter för Elin. Hennes huvud är ytterst gott; lätt för att fatta, snabb och rörlig – inget tycks henne på allvar vara svårt.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Anita Salomonsson, själv född och uppvuxen i Hjoggböle, slår sedan följe med Elin genom livet. Elin är hennes moster.

Ett stråk av många tillkortakommanden finns som en svart tråd genom skildringen. En mäktig ensamhet omger Elin. Andra kanske inte ser det. Måhända har hon även själv svårt att förstå hur det liv som är hennes ständigt reduceras, hur frihet förvandlas till ett abstrakt begrepp, och aldrig kommer henne till del. Vardagen växer fast inuti henne. Arbete, plikter, bestyr; dagar fulla av arbete. Händerna vilar aldrig. Småspring och jäkt, nya sysslor dyker ständigt upp.

Ändå. Där finns något annat, något mer svårfångat. Elin är som omgiven av ett intagande skimmer – en rörelse och ett ljus mödosamma att tolka – trots de hårda arbetsdagarna, hennes svårgripbara känsla av att inte tillfullo befinna sig på rätt plats i tillvaron – likväl äger hon en sällsam lyster som tycks lysa upp Elin inifrån.

Anita Salomonsson skriver med

Och Anita Salomonsson skriver så att hjärtslagen hörs genom den svunna tiden. Osökt och drabbande tränger sig en bild på. Det är som om Salomonsson andas på en kall glasruta men i fönstrets imma ser hon inte sitt eget ansikte. I kondensen framträder hennes avlidna moster. Hon ser ut exakt som när hon levde. Hennes tankar och känslor är desamma, konstfullt och känsligt fångade och nertecknade med ett realistiskt och likväl förföriskt språk. Elin Wiktoria Karlsson träder fram i helfigur, hennes livsöde återskapas – hennes känslor och tankar, drömmar och farhågor får liv ännu en gång.

”Ängeln i posthuset” är en roman som får växa fram på egna villkor och därigenom förmår Anita Salomonsson att skriva ett lockande, sammansatt och mångfacetterat kvinnoporträtt; en kvinna frammanad i all sin komplexitet och skildrad med lyster och styrka. Det är imponerande stilsäkert, det är vackert, det livfullt – skrivet på en pregnant prosa parad med en sällsynt förståelsefull mildhet och tydlighet.

Crister Enander

[email protected]

LITTERATUR

Anita Salomonsson

”Ängeln i posthuset”

(Norstedts)

Annons
Annons
Annons