Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stina Oscarson: Ett samhälle som sorterar människor som tillgång eller belastning

KRÖNIKA

Annons

Jag lyssnar på ett populärt radioprogram i radions P1 där Tino Sanandaji är gäst. Hans bok ”Massutmaning, ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende” ligger på topplistorna och hans åsikter får därför utrymme på många plattformar just nu.

Jag får en stark känsla av att intervjun, som snarare är en PR-kampanj för boken, är ett utslag för det dåliga samvete och den självrannsakan man idag ser hos många aktörer som känner skuld för att främlingsfientliga, populistiska och antidemokratiska krafter vunnit mark. Man har snabbt försökt förstå vad man gjort för fel och gör nu istället tvärt om i tron att om en väg är fel, är motsatt alltid rätt. ”Vi har talat för lite invandringens baksidor. Om kostnaderna. Inte velat ta i frågan” heter det och så vips gör man så stället.

Sanandajis bok är baserad på statistik som på olika sätt belyser att invandrare begår fler brott, i högre utsträckning lever på bidrag, helt enkelt är en enorm kostad för samhället. Den tar också upp alternativ, som att det vore mer ekonomiskt lönsamt att hjälpa fler på plats.

”Vi måste våga tala om detta” sägs det gång på gång i programmet. Som att detta vore mod, tänker jag. För det här är en debatt lika fruktlös och antiintellektuell och antihumanistisk som den som uppkom efter Picketts bok ”Jämlikhetsanden”, som med statistik försökte bevisa att jämlika samhällen är bättre samhällen. Men man kan som bekant alltid hitta statistik som stöder den tes man vill bara man anpassar frågor och urval. Och det enda som händer när en debatt slår in på den här vägen är att vi ersätter moraliska och etiska argument med siffror. Och det möjliga samtalet förvandlas till ett slagfält där motståndarna i panik ropar: ”Du har fel invandring är lönsamt.”

Jag stänger av radion och återgår till boken, bläddrar på måfå, som för att begripa hur jag ska svara på detta. Så plötsligt stannar jag mitt i en mening. Som en blixt slår den ner frågan som osynlig ligger mellan varje rad. ”Vad kostar jag? Mitt liv? När det en dag är slut, kommer jag då att ha varit en tillgång eller en belastning för det här samhället?”

Jag börjar försöka räkna. På minussidan; allt från nätterna på BB, dagis och skola. Barnbidraget, musikskolan, alla böcker jag lånat på bibliotek, tågresor jag gjort, vägar jag åkt på, subventionerade teater och museibesök, läkarvård och så vidare och på andra sidan: all den skatt jag betalat, jag har ju ändå arbetat sen jag var 18. De föreningar jag engagerat mig i som kanske gjort någon samhällsnytta och som därför minskat samhällets kostnader.

Posterna blir fler och fler och jag börjar bli rädd att jag glömt något. För tänk om det är just detta som slutligen fäller avgörandet. Det hela blir allt mer absurt. Är detta mod? tänker jag igen. Nej det är så urbota fegt. Det är ren dumhet och framförallt ett hån mot allt det innebär att vara människa.

Vissa saker ska vi faktiskt inte tala om är jag nära att skriva, men jag ändrar och skriver istället att vissa saker ska vi vara ytterst nog med hur vi talar om. Och vi måste akta oss mycket noga från att börja förenkla argumenten på ett sätt som gör att vi börjar tumma på idén om alla människors lika värde. För i samma stund är vi ute på ett sluttande plan som vi både vet och inte har en aning om vart det leder.

Och som en stilla protest och indirekt hälsning till författaren och alla andra som gått eller riskerar gå vilse i argumentationen skriver jag på bokens sista sida: ”Du är inte lönsam och det är som det ska.”

Stina Oscarson

är författare, dramatiker och samhällsdebattör

Annons
Annons
Annons