Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

The dictator

Det dokumentära upplägget är borta men annars är det ungefär som vanligt när Sacha baron Cohen spexar loss som en tokig karaktär som bryter på oklar dialekt och sluggar vilt åt alla håll.

I The dictator parafraserar han Diktatorn med Charlie Chaplin, som gjorde narr av Hitler. I vår tid är det i stället alla envåldshärskare av skurkstatsmodell som får på pälsen, liksom även politiskt korrekta feminister som inte rakar sig under armarna, Hollywoodstjärnor som knäcker extra som prostituerade och helt vanliga 9/11-skraja amerikaner.

Sacha baron Cohen spelar general-admiral Aladeen, som styr sitt fiktiva nordafrikanska land med järnhand. När hans närmaste medarbetare Tamir (Ben Kingsley) utför en kupp när de är på besök i New York för att tala inför FN, står Aladeen plötsligt skägglös och med samma status som en illegal invandrare. I den godhjärtade politiska aktivisten Zoeys (Anna Farris) lilla ekologiska butik försöker Aladeen smida planer för att krossa Tamir och återta makten.

Sacha baron Cohen och regissören Larry Charles, som även gjorde Borat och Brüno och har flera säsonger av Seinfeld på sitt manus-cv, är inga noviser och framför allt har de ett begåvat sinne för skruvade detaljer. Som när Aladeen, ensam och utsatt vandrar runt New Yorks gator till tonerna av All by myself, på arabiskklingande dialekt.

Ibland är det småkul (har du Foppa-tofflor på dig, det är den universella symbolen för någon som gett upp allt) och ibland är det småtrist (Aladeen lär sig att onanera på egen hand).

Alltihop utmynnar i ett försvarstal för diktaturer, det är toppen, då kan man låta en procent av befolkningen ha all rikedom och all media kan ägas av en familj medan regimen skrämmer folket att omfamna en politik som inte ligger i deras eget intresse. Ni fattar.

Men medan Borat var smått genial rakt igenom känns The dictator som en i grunden rolig sketch-idé som dragits ut till en helt onödig, ojämn och rätt charmlös långfilm, bara marginellt smartare än den gamla Eddie Murphy-klassikern En prins i New York.

Annons
Annons
Annons