Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

"The Keepers" och "Fallet Kevin" ger mer

SKÄRMEN: Kriminaldokumentärerna behöver numera någonting annat än bara en mordgåta, skriver Kristian Ekenberg.

Läsarna tröttnade på pusselintrigerna. Var det betjänten eller överste Senap som var mördaren? De ville ha någonting mer. I Sverige var det författarduon Sjöwall/Wahlöö som förde in samhällskritiken i kriminallitteraturen. Mordgåtan fick en ny dimension när blodpölen flöt ut över tidens stora frågor.

En liknande utveckling kan anas inom de numera så populära kriminaldokumentärerna, med exempel som ”The Jinx” och ”Making a murderer”.

Den populära genren kriminaldokumentärer behöver utvecklas från bara mordgåtor.

I podcasten ”Serial”, första säsongen, nöjde vi oss med mysteriet vem som mördat Hae Min Lee och huruvida hennes expojkvän Adnan Syed verkligen var skyldig. Men en whodunit, som det kallas på engelska (det vill säga vem-gjorde-det?) räcker inte längre för att hålla uppe intresset i en dokumentärserie som sträcker sig över flera timmar.

För att en kriminaldokumentär verkligen ska engagera, och få genomslag i det offentliga samtalet, krävs ytterligare en dimension.

Att en familj ur övre medelklassen i en villaförort till Stockholm hade accepterat polisens slutsatser lika lättvindigt är svårt att föreställa sig.

I ”The Keepers” (som finns att se på Netflix) finns gåtan vem som mördade nunnan Cathy Cesnik 1969, men det som ger dokumentären tyngd är utforskningen av hur katolska kyrkan och rättsväsendet i symbios tycks ha skyddat en präst som ägnade sig åt systematiska övergrepp på unga kvinnor.

Även i ”OJ Simpson: Made in America”, som har visats av SVT, finns inte bara kittlingen av ett mord med en kändis som huvudmisstänkt, utan Simpson-fallet blev även en scen där det amerikanska raskriget kunde spelas upp på bästa sändningstid.

Läs mer: "S-Town" är podcastgenrens mästerverk

I podcasten ”S-Town” finns inte ens ett mordmysterium, även om serien först presenteras som ännu en kriminaldokumentär där en reporter nystar i en gåta kring en död kropp. I stället utvecklas podcasten till ett fascinerande personporträtt av den excentriska John B McLemore och en skildring av en håla i Alabama, kallad ”Shittown” av seriens huvudperson, som blir ett exempel på hur stora delar av USA har lämnats åt sitt öde i globaliseringens era.

I Sverige fängslades vi under våren av Dan Josefssons dokumentärserie ”Fallet Kevin”, om mordet på fyraåriga Kevin i Arvika 1998 och de två pojkar som polisen påstod ha erkänt dådet.

I ”Fallet Kevin” har själva gåtan förvisso dragningskraft nog att uppehålla intresset och få medialt genomslag, men det som fick mig riktigt intresserad av dokumentären var Daniel Suhonens artikel i Expressen Kultur som gjorde en klassanalys av fallet. Artikeln gav ”Fallet Kevin” ett nytt lager och blev också en berättelse om svensk myndighetstillit och en tro på att samhället vill gott. Att en familj ur övre medelklassen i en villaförort till Stockholm hade accepterat polisens slutsatser lika lättvindigt är svårt att föreställa sig.

Kriminaldokumentärerna har anklagats för att göra snyggt förpackad underhållning av tragedier. Och nog kan man känna sig själsligt smutsig efter att ha glufsat i sig en hel kriminaldokumentär under en sittning i soffan. Men en förmildrande omständighet är om dokumentärerna kan ge en större berättelse än bara grävande i det aktuella fallet.

Sedan kan man fråga sig hur många mordgåtor det finns kvar som håller för tio timmar tv-serie. Kriminaldokumentären är en genre som riskerar råvarubrist.

Fotnot: Skärmen är en återkommande krönika om trender och fenomen inom rörlig bild.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Annons
Annons
Annons