Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Vilsna barnsjälar

BOK: Cecilia Persson läser Hanna Nordenhöks "Asparna".

Det kan vara både en för – och nackdel ─ att den här läsaren av Hanna Nordenhöks nyutkomna roman ”Asparna” står på tre ben när hen tar sig an boken: är historiker, verksam som författare och lustigt nog bor granne med Råby ungdomshem i Lund där pojkar placeras som har dömts till sluten ungdomsvård (LSU).

Vid mitten av 1800-talet öppnades samhällsinstitutioner med det filantropiska syftet att ”rädda” det otämjda och farliga trasproletariatet från deras förtappade liv. Den skönlitterära undersökningen i ”Asparna” är enkelt uttryckt: ”räddarna och de som ska räddas”.

Hanna Nordenhök har skrivit om räddarna och de som ska räddas. Foto: Sara Moritz

I Hanna Nordenhöks roman är epicentrum Råby ungdomsanstalt och Baron Axel Gustaf Gyllenkrok den filantropiska härföraren och grundaren av ungdomsantalten 1838. Det är starkt och sinnrikt hur Nordenhök med ett förföriskt skönsjungande språk låter tidspannen överlappa varandra men boken bygger på fabriceringar samtidigt som Nordenhök framhåller att de likväl lånar sin bakgrund av autentiska namn, orter och förlopp.

Boken befinner sig i skarven mellan fakta och fiktion och Nordenhök gör det lite för lätt för sig när hon lägger in brasklappen att ”gestalterna i denna bok har aldrig funnits utanför dess pärmar” men bokstavligen har en konkret institution, som är romanens dramatiserade historiska och samtida lokaliserade plats. Råbyanstalten består inte av namlösa barn och ungdomar utan av levande människor av kött och blod ─ och på ett vis fråntar Nordenhök de drabbade deras egna röster och ersätter dem med sin egen historieskrivning.

En mindre historiskt bevandrad person hade kanske inte ens gjort den källkritiska reflektionen men hen får genast en impuls att rusa in och rota i arkiven och skapa sig en egen uppfattning av Baron Axel Gustaf Gyllenkrok, Kahl, Faxe, som fiktionaliserade historiska gestalter och Råbyanstaltens historia.

Det är minst sagt problematiskt att göra anakronistiska nedslag i olika historiska händelser för att leda litterära teser i bevis även om de rör sig itolkande undertexter. Men, här ”räddas” Nordenhök av författaren som säger åt historikern att hejda sig och låta Nordenhöks fabuleringskonst hämningslöst använda historien i egenskap av en begåvad och fantasifull prosaist.

Nordenhök är ingen historiker utan en författare.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler recensioner av facklitteratur finns att läsa här

Läs mer: Isabelle Ståhl i topp när vi listar fem favoritböcker från maj-juni

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Det är även modernt att ifrågasätta ”godhet” och vilka suspekta inre begär som driver historiens och nutidens ”godhetsapostlar” ─ och här tar alltså den kritiska granskningen formen av att lägga Baron Axel Gustaf Gyllenkrok och hans filantropiska nätverk under luppen. En bör nog fråga sig vad det kan bero på när det offentliga samtalet börjar domineras av den här sortens moraliska frågeställningar? De är självfallet kring så viktiga samhällsfrågor nödvändiga att ställa men också förstås som en aspekt av den pågående polariserade reella och retoriska politiska kampen om välfärdsstatens vara eller icke vara.

Det är ju inte så att 1800-talets Sverige inte var en tid av enorma klasskillnader och att den sociala misären inte var verklig. Fattigdomen och nöden var inte en fiktion, precis som att exempelvis samtidens alarmerande ökning av gatubarn, inte består av fablernas värld. Den svårbesvarade och komplexa grundläggande politiska och humanistiska frågan, både i preteritum och presens ─ är vilka som bär och ska ta ansvaret för social och mänsklig utsatthet?

Det är när man delvis tar sig an romanen historiedokumentärt som en del frågetecken infinner.

Det litterära greppet är således att låta 1800-talet traskhankar och tvivelaktiga filantroper och nutidens såriga minnen och relationer skrivas fram i parallella reflektionsytor och det trasiga syskonparet är samtidens förlorade barn.

Nordenhök har ett bedövande vackert förtätat och hänförande språk. Förlusternas och sårens emblem vilar som en tung och svart skugga, i skildringen av förflutenhetens olycksbarn och samtidens vilsna barnasjälar som kanske inte heller de hittar vägen hem. Barn är alltid offer för svåra privata omständigheter och samhällets svek. ”Asparna” har en stor existentiell och mänsklig angelägenhetsgrad och språkligt övertygar romanen bortom allt tvivel. Det är även lovvärt att ”Asparna” också kan läsas som en episkt berättande klasskildring och sammantaget är en roman som generöst inbjuder till växlande ingångar och skiftande läsarter, det i sig är ett epitet på värdefull litteratur och språklig kvalitet.

Det är när man delvis tar sig an romanen historiedokumentärt som en del frågetecken infinner. Dessa ska förstås i skenet av att den här läsaren har läst några socialhistoriska avhandlingar för mycket och därför är oförmögen att kunna svälja både vuxna och barns litterära karaktärers historiska ekon med hull och hår.

*

LITTERATUR

Hanna Nordenhök

”Asparna”

(Norstedts)

Annons
Annons
Annons