Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Marcus: "Har inte på långa vägar nått min topp"

”För att få Guldklockan mer än en gång krävs en prestation ’i särklass’”, står det i statuterna. Så här har ni några särklassiga fakta: 2015 tog Marcus Ericsson första svenska VM-poängen i formel 1 på 26 år, och blev förste svensk att ta poäng tre race i rad sedan 1987. Men Kumlasonen är inte nöjd med två klockor.

Blicken är glasklar, kavajen oklanderlig och armbandsuret, som kostar 15 000 kronor i handeln, vilar tungt på handleden.

När Marcus Ericsson fick NA:s guldklocka första gången, 2009, var han nykorad mästare i japanska formel 3. Men på det privata planet en 19-åring som nyss tagit körkort, körde en Volvo 740 med blankslitna vinterdäck och hade pojkrummet i källaren, hemma hos mamma och pappa i Kumla, som fast punkt i tillvaron. Och som fortfarande tyckte det var exotiskt när kvällstidningarna ringde.

När han nu får det lokala bragdguldet en andra gång har Marcus hunnit fylla 25, fullbordat en andra säsong i formel 1, skaffat sig en Porsche, blivit världsvan och ett jagat villebråd hos världspressen.

Men ödmjukheten finns kvar.

– Jag värderar Guldklockan väldigt högt, det är ett erkännande som betyder mycket för mig. Trots att jag numera har världen som spelplan är jag fortfarande väldigt hemmakär, jag försöker tillbringa så mycket tid som möjligt i Örebro och Kumla, och Guldklockan är ju det finaste pris man kan få här hemma, säger Marcus.

Marcus Ericsson blir den femte idrottaren sedan starten 1935 att tilldelas NA:s guldklocka en andra gång. För det krävs, som det heter i stadgarna, ”en prestation ’i särklass’”.

– Jag var nominerad även förra året, och trodde faktiskt att jag hade en större chans att få den då, när jag var förste svensk i formel 1 på 23 år. Samtidigt kan man väl säga att jag var med i formel 1 förra året, men att jag inte tävlade i formel 1 då. Jag var liksom bara där på ett hörn. Nu har jag slagit igenom på ett helt annat sätt, säger Marcus.

2014 körde Kumlakillen en Caterham som saknade fart att konkurrera med någon annan bil, och elfteplatsen i Monaco var en bragd i sig. I år har han kört en Sauber som stundtals tillhört F1-cirkusens mellanskikt, men mot slutet av året körts ifrån när de pengastarkare stallen uppdaterat sina motorpaket.

Dessförinnan hann Marcus skriva dubbel historia när han som förste svensk sedan 1989 tog en VM-poäng – genom att bli åtta i premiären i Australien – och sedan blev den förste sedan 1987 att ta poäng tre F1-race i rad – i Ungern, Belgien och Italien på sensommaren. Prestationer som är just ”i särklass”.

– Jag har slagit igenom, visat vad jag går för, visat att jag hör hemma i formel 1 på ett helt annat sätt än vad som var möjligt förra året, med det material jag hade då. Jag har visat både för mig själv och för andra att jag platsar och kan konkurrera på den här nivån, bland de bästa, säger Marcus.

– Det går väldigt snabbt att få en stämpel i formel ett: ”Han är en sopa”, ”han ligger sist hela tiden”. Stämplar som är svåra att tvätta bort. Men jag har märkt själv, när jag är i depån gentemot andra förare och internationell media, att jag fått ett annat erkännande och en helt annan respekt i år.

Mycket har förändrats bara jämfört med 2014. Allt är annorlunda mot 2009.

– Då var jag fortfarande i juniorklasserna, och varje uppmärksamhet man fick var väldigt rolig. Nu är man helt plötsligt i tidningar och magasin dagligen, det är en helt annan situation. Men jag har fortfarande aldrig känt ”usch vad jobbigt” när folk vill göra intervjuer eller kommer fram på stan och vill hälsa och ta bilder. Det ger mig energi att se att folk bryr sig. Det är enbart positivt, säger Marcus.

Målarsonen har blivit en världsstjärna, med allt vad det innebär. Mobilnumret är hemligt, alla reportrar måste gå via rådgivaren Eje Elgh. Och kalendern är ständigt fullbokad, även under de lediga vintermånaderna. Några strödagar ledigt här och där, är allt en F1-förare hinner med. Marcus får två veckors sammanhängande semester över jul och nyår, om han har tur.

– Förra året hade jag en bit över 200 resdagar, i år har jag inte räknat, men det är fler. Säkert uppåt 250. Jag brukar säga att resandet både är det bästa och det sämsta med det här jobbet. Jag får åka jorden runt, se fantastiska ställen och träffa otroligt mycket människor, men samtidigt är det tärande med flygplatser och flygplan i oändlighet, säger Marcus som bara under två veckor i början av december hann avverka Abu Dhabi, Dubai, Österrike, Örebro, Kina och Schweiz.

– Det är ett speciellt liv. Man är aldrig still en vecka på samma ställe. Eje kan ringa i dag och säga: ”I morgon ska du åka dit och dit”, och då är det bara att göra det. Man vänjer sig, det är vardag för mig att resa. Och jag klagar inte. Till stora delar är det fantastiskt roligt.

Kan man få Guldklockan en tredje gång? Ja, teoretiskt, men bara OS- och VM-guldkanotisten Agneta Andersson har lyckats i den 80-åriga historien. Marcus vill gärna bli nummer två till tre klockor.

– Grejen är ju att jag känner att jag är precis i början av min formel 1-karriär. Jag har gjort mitt andra år, en fullt godkänd säsong, men jag har inte på långa vägar nått min topp. Det finns mycket mer i mig. Jag hoppas kunna vara med och konkurrera om den här klockan fler gånger.

Klockan som just nu sitter på handleden är en Certina DS Podium, en gåva från en sponsor.

Guldklockan från 2009 ligger nedpackad i en flyttlåda i källaren hos föräldrarna. Liksom det mesta av det övriga bohaget, i väntan på att totalrenoveringen av den nyinköpta lägenheten i centrala Örebro ska bli klar.

– Det var jättejättestort när jag fick Guldklockan 2009, jag var otroligt glad då. Jag var ju rätt mycket längre ned i klasserna då, och konkurrensen var riktigt stark med bland annat Calle Gunnarsson som hade gjort NHL-debut. Klockan stod framme, i en hylla, när jag bodde i Kumla. Jag får plocka fram den igen när lägenheten är klar, säger Marcus.

2009 drömde han om formel 1. 2015 om att stå på pallen, ta racesegrar. Ge det sex år till – så kanske det är dags att skriva om både den svenska motorsport- och NA:s guldklockehistoria.

Läs hela intervjun i e-tidningen från den 13 december, som fortfarande går att köpa nedan!

Den 13 december hade NA en lång intervju med Marcus inför 2016, där han bland annat berättade om de höga kraven: "För mig blir 2016 ett nyckelår. Jag måste göra en bra säsong för att antingen fortsätta utvecklas med Sauber framåt 2017 eller också visa för andra team att ”den här killen är något att satsa på”. Nästa år är otroligt viktigt för min karriär i allmänhet och min formel 1-karriär i synnerhet. Jag skulle gärna köra formel 1 i tio år till. Ja, åtminstone i tio år till. Men jag är en tävlingsmänniska, jag vill inte ligga och fajtas om tiondeplatser i tio år, jag vill slåss om pallplatser och segrar. Sedan får vi se om det blir i Sauber, om teamet utvecklas, eller i ett annat stall."

Det här är Marcus Ericsson

Född: 2 september 1990 i Kumla.

Familj: Pappa Tomas, mamma Kerstin, bröderna Pontus, 22, och Hampus, 13 (som fick sitt stora genombrott som gokartförare vid en tävling i Italien i början av november).

Bor: Håller just på att flytta från Kumla till Örebro.

Klubb: SMK Örebro.

Stall: Sauber.

Meriter 2015: Tog poäng i fem formel 1-lopp, totalt nio stycken. Kvalade bättre än teamkompisen Felipe Nasr vid nio av 19 tillfällen och slutade på bättre placering i racen åtta gånger. Slutade på 18:e plats i VM.

Tidigare meriter i urval: Vann SM och NM i gokartklassen ICA Junior 2004, vann brittiska formel BMW 2007, vann japanska formel 3 2009 (tilldelades NA:s guldklocka för bedriften). Hade placeringsraden 17-10-8-6 under fyra säsonger i GP2, där han vann tre race och var på pallen 13 gånger. Blev förste svensk i formel 1 på 23 år när han gjorde debut, för Caterham, 2014.

Aktuell: 2015 års pristagare av NA:s guldklocka.

Marcus Ericsson väljer sina höjdpunkter från guldklockeåret 2015

1) Australiens GP

”Framför allt för att jag tog mina första poäng där. Det var ett stort delmål som jag jobbat för sedan jag kom in i formel 1, och en lättnad. Samtidigt är det klart att det inte var kul att vara åtta när teamkamraten kom femma, men som helhet var helgen ändå väldigt, väldigt positiv.”

2) Italiens GP

”Jag gick till Q3 i kvalet och racet var väldigt bra. Jag låg och fajtades med Nico Hülkenberg om sjundeplatsen hela vägen. Sista varvet kom Daniel Ricciardo ikapp med sin Red Bull och snodde min åttondeplats, men jag kände ändå att det var mitt bästa race på hela året.”

3) Mexikos GP

”Jag kom inte bättre än tolva i racet, men jag kände att helgen gick väldigt bra. Jag kvalade en halv sekund snabbare än teamkamraten, och i racet låg jag en halvminut före innan säkerhetsbilen kom ut på 53:e varvet. Där kände jag att jag verkligen, verkligen maximerade materialet vi hade. Resultatet blev inte alls spektakulärt, men i formel 1 måste man fokusera på sin egen och teamets prestation och maximera den, och har man gjort det måste man ta kredit för det och känna sig nöjd.”

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons