Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Barnsexhandel: Ett filmklipp ger 1 500 pesos

Rummet är ljust och inrett med två bekväma soffor, ett bord och en del leksaker. I sofforna sitter två kvinnor. De pratar inte med varandra och inte heller med de fem barnen i rummet. Barnen, det äldsta ser ut att vara i sjuårsåldern, leker. I något som liknar en liten sacosäck halvligger en bebis, kanske ett halvår gammal.

Så här såg det ut hos en man som fungerat som

Jag är i rummet intill och ser allt via en skärm. De är där för att höras av polisen. Barnen om vad de har varit med om. Kvinnorna om vad de har gjort, eller låtit andra göra, med barnen. Jag befinner mig i Filippinerna, det land som blivit centrum för en global industri av barnsexhandel på nätet.

Varje dag utnyttjas minst 15 000 barn framför mobilkameror och laptops i Filippinerna. Ett filmklipp på en kvart ger ungefär 1500 pesos.

Varje dag utnyttjas minst 15 000 barn framför mobilkameror och laptops i Filippinerna. Ett filmklipp på en kvart ger ungefär 1500 pesos. Ett vanligt jobb, som dessutom är svårt att få, ger ungefär 15000 pesos. På några timmar är en månadslön intjänad.

Tillsammans med Ecpat, den barnrättsorganisation som främst jobbar mot barnsexhandel, reser jag i hit för att lära och försöka förstå. Det senare är omöjligt. Jag kan omöjligt förstå hur en vuxen människa kan slå på sin dator, klicka sig igenom en katalog av barn, välja ut ett av dem och sedan via chatt regissera ett övergrepp i realtid. Jag kan omöjligt förstå hur hela familjer, ja hela byn, kan inte bara tillåta utan uppmuntra att barn så små som tre månader utsätts för de grövsta övergrepp. En av byarna vi besöker var tidigare en fiskeby men en kombination av att man använt dynamit när man fiskat och det faktum att man tjänar mer på att sälja sina barn har gjort att man sålt båtarna och köpt datorer.

På flera ställen görs insatser, men hur bra insatser man än gör är det fortfarande vara mer lönsamt att sälja barnens kroppar. Världen runt omsätts miljardbelopp – och här är det mer eller mindre familjeföretag.

Vi besöker socialarbetare, poliser och myndighetspersoner. På flera ställen görs insatser, men hur bra insatser man än gör är det fortfarande vara mer lönsamt att sälja barnens kroppar. Världen runt omsätts miljardbelopp – och här är det mer eller mindre familjeföretag.

Vilka är då förövarna, de som beställer övergreppen? De som håller den här industrin under armarna? Det är våra grannar, bröder, pappor och arbetskollegor. Det syns inte på dem och det är knappast något man pratar om i fikarummet på rasten.

Fast om vi gjorde det, om vi pratade om att 1,2 miljoner barn varje år dras in i sexhandeln, om vi pratade om att det är den mest lönsamma brottsligheten näst vapen och narkotika – och ett barns kropp kan man dessutom sälja om och om igen – om vi pratade om att det här sker, inte bara i Filippinerna utan här, i Sverige, då kanske något skulle hända. För det vi inte pratar om, det finns inte.

Lagstiftningen och straffen måste skärpas så att polisen kan prioritera brottet och att de via de digitala möjligheter som finns faktiskt har en chans att spåra förövarna.

Därför måste vi prata om det. Lagstiftningen och straffen måste skärpas så att polisen kan prioritera brottet och att de via de digitala möjligheter som finns faktiskt har en chans att spåra förövarna. Som lagstiftningen ser ut i dag så skyddar vi snarast förövarna och gör det mer eller mindre omöjligt att skydda de mest utsatta. Finns det någon som tycker att det är rimligt?

Jag vet inte vad polisen kom fram till att barnen i rummet hade varit med om. Jag vill inte veta. Orkar inte veta. Men barnen, och de 15 000 andra bara i Filippinerna som utsätts varje dag, de har inget val. Därför berättar jag. Och nu vet du. Prata om det.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons