Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Därför har vi sagt upp oss från socialtjänsten i Ljusnarsberg

Debatt

Individ- och familjeomsorgen, IFO, i Ljusnarsberg har förekommit i media den senaste tiden. Anledningen har varit ett stort antal sjukskrivningar, samt att ett stort antal anställda på enheten valt att säga upp sig.

Media ger bilden av att skälen till såväl sjukskrivningar som uppsägningar är det stora flyktingmottagandet i kommunen.

Det är en alltför enkel förklaring.

Det sociala arbetet har under de senaste decennierna genomgått en stor utveckling inom alla områden; försörjningsstöd, missbruk och barnavård samt familjerätt.

På IFO är vi två socialsekreterare som arbetar med försörjningsstöd, två med vuxna missbrukare, tre med barn/familj inklusive familjerätt, tre med ensamkommande barn.

Enhetschefen har övergripande ansvar, och en administratör sköter reception samt avgifter inom äldreomsorgen.

Uppgifter som dödsboanmälan, LSS barn, tillsyn för alkohol-tobak-läkemedel med mera är fördelade på socialsekreterarna. Vi sköter själva all dokumentation och det mesta av administrationen.

Under perioden 2006–2014 kom en rad nya lagar och bestämmelser. Inte under någon annan period har antalet nya bestämmelser varit så stort inom socialtjänsten som då.

Det har dock inte medfört utbildning och ökad resurstilldelning baserat på nya lagar, alternativt omfördelning av resurser.

Trots verksamhetsmål om att utveckla öppenvården för missbrukare, tillser man inte att handläggarna frigörs för att kunna göra detta, utan överför handläggning av LSS barn till dem.

Kostnader för placerade barn är inte fullt ut budgeterade, trots att det handlar om långa placeringstider, och trots påpekanden från enhetschef. När placeringarna för barn och vuxna leder till att budgeten överskrids, får enheten och enhetschefen kraftig kritik.

Vid en anmälan om att barn misstänks fara illa, är vi skyldiga att göra en skyddsbedömning inom 24 timmar.

Trots detta har vi blivit uppmanade att inte ha så bråttom. Att vi har ett personligt straffrättsligt ansvar, fäster man inget avseende vid.

Situationen på enheten har varit ansträngd under många år.

Det är längesedan vi utförde något förebyggande arbete, oavsett vi pratar om missbruk, försörjningsstöd eller barnavård. Lagstiftarens krav och medarbetarnas ambition att åtminstone uppfylla lagens intentioner, rimmar illa med kommunens inställning.

Personalgruppen på IFO i Ljusnarsberg präglas av engagemang och en vilja till att göra ett bra arbete. Men vi väljer att säga upp oss från en arbetsgivare som i det närmaste föraktar vår kompetens och vår ambition och ansvarskänsla.

En arbetsgivare som inte bryr sig om i fall vi är sjuka eller friska.

En arbetsgivare som inte ser någon vits med att uppmuntra och ge konstruktiv kritik.

En arbetsgivare som ser ekonomisk måluppfyllelse som det allenarådande.

En arbetsgivare som inte frågar efter våra åsikter inför organisationsförändringar.

En arbetsgivare som inte vill se utveckling.

En arbetsgivare som rycker på axlarna när det gäller vår arbetsmiljö, oavsett det gäller hög arbetsbelastning eller icke fungerande motorvärmaruttag.

En arbetsgivare som inte på något sätt lever efter sin egen värdegrund eller målen formulerade i Vision 2020.

Att arbeta inom den kommunala socialtjänsten kan vara världens bästa jobb. Om det finns goda förutsättningar. Därför väljer vi att sluta.

Alla utom en, som går i pension, går vidare till arbete inom socialtjänsten i andra kommuner.

Karin Jansson

Anna Bergvall

Maud Bergman

Camilla Ferneskog

Sara Andersson

Matilda Anderot

Ann Hollstedt

Annika Andersson

Nell Andreasson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons