Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett drogberoende kan liknas vid Stockholmssyndromet

Annons

Beroendet är en kidnappning av hjärnans belöningssystem, ett nätverk av nervceller vars budbärare är signalsubstanser med syfte att få oss att uppleva känslor av eufori, tillfredsställelse och glädje när vi ägnar oss åt aktiviteter djupt förknippade med vår överlevnadskapacitet.

När droger ockuperar belöningssystemet slår de ut de normala sätten att känna, helt enkelt på grund av att den kemiska invasionen frigör dopamin, serotonin, noradrenalin så kraftfullt så att det bästa sexet, den godaste gourmetmiddagen, den ultimata arbetsprestationen inte har skuggan av en chans att konkurrera. Så blir successivt en människas hela liv begränsat till att med alla medel hålla den enda relation som betyder något vid liv, den till heroin, alkohol eller cannabis.

Vi kommer att tänka på Norrmalms-torgsdramat 1973 när rånarna Jan Olsson och Clark Olofsson tog fyra personer som gisslan. Psykiatern Nils Bejerot myntade uttrycket ”Stockholmssyndromet”, ett fenomen som beskriver hur fångar utvecklar sympati och lojalitet med sina fångvaktare.

Nu finns ett slags kemiskt ”Stockholmssyndrom”. Narkotikaberoende blir beroende av statligt knark. Det kallas för substitutionsbehandling och innebär att människor med ett kemiskt beroende får narkotika av samhället, som bibehåller deras beroendetillstånd i stället för att hjälpa dem till drogfrihet.

Dock är befrielsen möjlig, Varje människa kan hitta HEM. Om hon erkänner den maktlöshet som drogen har försatt henne i. Som om en fånge skulle inse att lojaliteten med fångvaktaren är galen. Om hon får behandling som fungerar, som hjälper henne att våga möta sig själv – sin skam och sin smärta. Om hon ges en verklig möjlighet att få uppleva sig själv som hon är, eller att bli den som hon önskar att hon kunde vara. Allt detta förutsätter drogfrihet, det är steg ett, därefter hårt, oförskräckt arbete med sig själv. Inget piller i världen kan fixa detta.

Men i stället för att bygga ut den drogfria vården satsar man på så kallad substitutionsbehandling, statligt knark. Metadon, subutex och suboxone. Nya kemiska ”fångvaktare”, samma gisslan – den beroende människan – samma bindning till de nya substanserna som till de gamla, samma rädsla för att kliva ut ur cellen som förr. Sedan spelar det ingen roll om de som förser de beroende med narkotiska preparat är anställda av kriminella nätverk eller av stat och kommun.

Kidnappningen är likadan. Det som hos doktorn kallas för medicin, förvandlas redan utanför mottagningen till narkotika och kan säljas som ett fullgott alternativ på en marknad som i dag innehåller allt från nätdroger som är knark i alla bemärkelser utom den juridiska, till subutex och metadon.

Förra året dog fler människor i Sverige i överdoser av metadon och subutex än av heroin. Det som skulle ”bota” har blivit ett större problem än problemet självt.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons