Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

EU låter flyktingarna bära ansvaret

Annons

Illustration: Tecknar-Olle

Det avfyras kulor över den turkiska gränsen mot Syrien, mot flyktingar som försöker lämna kriget. Det bekostar vi. Turkiet, den sista länken i kedjan från svenska ID-kontroller, som blev danska kontroller och snart tyska begränsningar, som blev österrikiska flyktingtak – alla skickar de flyende tillbaka, allt närmare Syrien.

Bulgarien återsänder flyktingar till Turkiet. Oro hörs från Slovenien och uppmuntran riktas mot Makedonien att stänga gränsen. Möjligheten diskuteras att bygga en gräns mellan EU och EU-landet Grekland. De svenska politiker, i regering och riksdag, i partiledningar och styrelser, de som sagt att det var nödvändigt att stänga Sveriges gräns, känner de ansvar för följderna? De sa att resten av EU skulle tvingas att agera värdigt. Så blev det inte. Nu har de inte längre trovärdighet att kritisera EU eller Turkiet.

EU har först nyligen börjat hitta vägar för gemensam asylpolitik men har sedan länge haft samarbete kring gränskontroller. Visumkrav stängde lagliga resvägar. Transportöransvar förstärkte hindren. Dublin, genom att hålla flyktingar i det land som inte hållit dem ute, skapade incitament för gränsländer att agera avskräckande.

Tillsammans lyckades länderna enas om insatser för att jaga smugglare som hjälper människor hit. Den jakten var prioriterad – många är svårutvisade när de väl kan söka asyl, syriernas rätt till skydd är exempelvis svår att förneka. Gemensamt har EU-länderna organiserat massutvisningar och samarbetat för att jaga gömda, de som såg livet som rättslös i EU som tryggare än återsändande. Allt detta kunde unionen enas om – att hålla ute, att utvisa, att jaga dem som öppnar vägar in eller dröjer sig kvar. Inget gjordes för att skydda flyktingar.

Så kom 2015, när samarbete kring asylsökande behövdes. EU skulle mått bäst av att gemensamt organisera mottagandet, men det fanns ingen vana vid det. I stället gör unionen åter det den brukar: försvårar för asylsökande att nå hit. Hade EU haft de lagliga vägar som flera partier i Sverige tidigare sagt sig vilja ha – vägar där flyktingen inte riskerar sitt liv, inte blir fattig av flyktingsmugglarnas tjänster, där kvinnor kan fly med mer likvärdiga risker som män, där vi vet vilka som kommer och när – hade fördelning av flyktingar i en union på 507 miljoner invånare inte varit så destabiliserande. Lagliga vägar är ordning och reda, skapar förutsägbarhet, fördelning och räddar liv. Det är motsatsen mot vad EU gör och det är den enda vägen framåt.

EU låter flyktingarna bära ansvaret för att unionen misslyckats med att samarbeta. Det har förvärrat krisen i Syrien. Vi har inte bara misslyckats med att ta emot dem som kommer, vi har också bidragit till fler krigsoffer genom att stänga vägar hit. Vi har byggt murar där vi borde byggt broar. Det är oförlåtligt.

När blir priset för högt för EU att hålla flyktingar ute? Oavsett om det sker vid nästa båtkatastrof, om Schengen faller eller Turkiet med EU-finansiering dödar dem som flyr från IS och Assad kommer insikten komma för sent. Det värsta har redan hänt: Vi har valt att hålla flyktingar ute.

Frida Johansson Metso Psykolog

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons