Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Israel lever under ständigt förintelsehot

Annons

Under rubriken ”Israels aggressiva politik har fått ny kraft” går Najda Awad och Hans Holberg, i NA 12/12, på bred front till angrepp mot Israel. Vi begränsar oss här till att kommentera några punkter av allt det som tas upp.

Alla frågor som berör Israel är stora och komplexa med tretusenåriga rötter. Det löser man inte med några förenklade meningar i ett partiprogram. Dessutom finns en biblisk, andlig aspekt, som är en stor och viktig verklighet och ger hela problematiken en högre dignitet och dimension. Det kan var och en själv ta del av i den Bibel som finns i de flesta hem.

Aggressionen i Mellanöstern står Iran för genom att ständigt hota Israel med utplåning. Hamas, Hizbollah med flera bedriver en kontinuerlig hatpropaganda i kombination med över 20 000 raketattacker under senare år. Hur skulle vi svenskar reagera mot en ­enda sådan?

PLO indoktrinerar små barn och ungdomar med antisemitisk hatpropaganda.

Att bekämpa sådana övergrepp borde vara Vänsterpartiets och alla andra partiers prioritet nr 1.

Att jämföra Trumps utnämnande av Jerusalem som Israels huvudstad med att utnämna Torshälla till Sveriges huvudstad visar att artikelförfattarna saknar ­både kunskap och verklighetsförankring – eller att de väljer att förtränga eller förneka något de egentligen vet och förstår.

När det handlar om att kritisera Israel helgar ända­målet medlen.

Trumps och USA:s beslut är endast ett accepterande av något självklart. Jerusalem blev för 3 000 år sedan det judiska folkets huvudstad. Varken före eller efter det har Jerusalem varit stad i någon annan självständig nation och mycket mindre huvudstad.

Jerusalem har varit, är och förblir det judiska folkets självklara huvudstad.

Att Sveriges regering erkänner en stat som inte finns och aldrig tidigare funnits kastar bara ett löjets skimmer över vår regering.

Ständigt upprepas påståendet att Israel är en ockupationsmakt. Enligt internationell rätt betraktas ett område som erövras i angreppskrig som ockuperat, till skillnad om det sker i ett försvarskrig.

Samma dag (1948) som ­Israel utropades, angrep ­Jordanien och fyra andra staters välbeväpnade krigsmakter det mycket brist­fälligt beväpnade landet. Att Israel då överlevde är ett märkligt under.

Jordanien erövrade då bland annat Västbanken, som därmed blev formellt ockuperat. 1967 angrep åter Jordanien med flera Israel, som i sitt försvarskrig intog bland annat Jerusalem och Västbanken.

Därmed är det inte längre ockuperat utan ett omtvistat område.

Den juridiska termen för ett sådant område är res nullius.

När ordet ockupation fortfarande ständigt används bidrar det till en demonisering av rättsstaten Israel, som är en demokratisk ö mitt i ett hav av diktaturer och envåldshärskare.

Grunden till konflikten ­lades av Jerusalems stormufti, Haij Amin. Han lovade sin vän Adolf Hitler att hjälpa till att förinta Mellanösterns judar.

I det syftet importerade han det nazistiska judehatet till hela Mellanöstern och bidrog därigenom till att förgifta Islams föreställningsvärld med antisemitism.

Golda Meir har träffsäkert fångat problematiken i följande klassiska uttalande: Vi kan förlåta araberna att de dödar våra barn men ­inte att de tvingar oss att döda deras barn. Det blir fred den dag araberna älskar sina barn mer än de hatar oss (judar).

Att ta ställning för Israels rätt att existera i sitt urgamla hemland kommer att ­hålla inför historiens dom, som förr eller senare kommer – och då med eftertankens kranka blekhet för många.

William Lööw

Örebro

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons