Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Kenneth Nilsson: Tack för tröst och omsorg – en söndag när samhället var som starkast

Debatt

Kommunstyrelsens ordförande Kenneth Nilsson skriver på NA debatt om dagen då hans mamma dog – och hur vården fungerade.

Min mamma dog i söndags. Jag och min lilla familj hade bestämt oss för att åka på utflykt. Käka på restaurangen vid Våtsjön. Hälsa på barnens farmor i Karlskoga. När vi kom fram till farmor var hallen full av hårt kämpande ambulanspersonal. Hade vi kommit fram en timme tidigare, eller åkt på lördagen i stället hade vi kunnat säga farväl på ett mycket bättre sätt. Vi hade kunnat sjunga en sång vid farmors säng, så där som vi brukar. Men så blev det inte. En sargad kropp hade fått nog. Nu ville den vila.

Hon har varit sjuk i hela mitt liv, lilla mamma. Kroppen har kämpat på, trots att den varit ur funktion. Ögonen har sökt kontakt trots att munnen inte kunnat säga något. Ett leende har lekt på läpparna när barnbarnen busat och rusat runt i lägenheten. Men där inne i kroppen har hon funnits, fången. Jag hoppas att hon känt att vi brytt oss, vi som funnits i hennes närhet.

Men det är inte en familjs kärlek och sorg jag vill skriva om nu. Jag vill skriva om samhällets kärlek och sorg. Att hamna mitt i sin mammas dödskamp, hur förberedd man än är på det, ger ett starkt intryck. Men något jag tänkt mycket på är alla de människor som kom och gick under söndagen, trots att de inte tillhör familjen.

De här kvinnorna gav så mycket mer än vad både uppdragsbeskrivning eller någon vettig människa kan begära.

Hemvårdspersonalen på Bergmästaren i Karlskoga har dag ut och dag in tagit hand om mamma. Duschat, matat, lyft, bytt blöja. Många av dem som jobbar där har funnits kvar under åren, andra har tillkommit och bidragit på nya sätt. Hemvårdens medarbetare ska ha all heder och respekt för sina dagliga insatser. Men när min mor gick bort var de inte bara med i arbetet med att försöka rädda livet på henne. De tröstade varandra och oss anhöriga. De talade om kollegor som ville säga hej då, visade omtanke åt alla håll i en pressad situation. De dröjde kvar efter arbetstiden, kom fram till mig och berättade om att de fanns där om det var något, att det bara var att ringa om jag ville tala om något. Efter skiftbyte kom det nya teamet på en gång för att ta över det svåra arbetet med att visa omtanke. De här kvinnorna gav så mycket mer än vad både uppdragsbeskrivning eller någon vettig människa kan begära. Varför? Jag vet inte. För att vårt samhälle är fullt av stora hjärtan, är min gissning. Jag, mina syskon och mammas sambo är fulla av tacksamhet inför det arbete som görs för både mamma och andra i behov av hjälp. Hur visar man sådan tacksamhet på ett rimligt sätt? Ambulanspersonalen fick slita hårt. Denna gång var det inte mödan värt. Men att både göra det svåra jobb de gör och sedan ställa sig upp från golvet och distinkt gå fram och ta anhöriga i hand och beklaga sorgen. Hur orkar de? Jag vet inte. Att de orkar är ett av fundamenten i välfärdssamhället. Jag hoppas – vill tro – att sjukvårdens alla medarbetare får känna den tacksamhet de så väl förtjänar.

En händelse som är svår att ta sig igenom ensam blir enklare med kärlek från nära och kära.

Barnen fick vara med om något otäckt. Att se på vilket sätt personalen på både skola och förskola hemma i Örebro tar sig tid att lyssna. De gör allt de kan för att barnen ska må bra. Det är en förälders största önskan, att veta att barnen har det bra. Det starka samhället har gjort det möjligt för våra barn, medan föräldrarna jobbar.

En händelse som är svår att ta sig igenom ensam blir enklare med kärlek från nära och kära. Men vi är inte ensamma. Vi har ett samhälle som finns där med oss. Ett samhälle som allt för sällan får ett tack. Det gör mig fylld av värme att konstatera hur många goda och professionella människor jag mötte under den här vackra söndagen, som bara var tänkt som en utflyktsdag, men som blev något helt annat. Tack ska ni ha. Låt oss tillsammans fortsätta kämpa för ett samhälle som finns där för oss alla.

Kenneth Nilsson

Kommunstyrelsens ordförande i Örebro

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons