Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nej, jag är inte nazist

Annons

Provocerar. Mitt medlemskap i Svenskarnas parti var en noga genomtänkt provokation för att lyfta upp de tortyrliknande övergreppen som sker på de så kallade apatiska flyktingbarnen, skriver Thomas Jackson.

Jag är naturligtvis ingen nazist, så långt därifrån man kan komma, jag har en stark konservativ och traditionskristen övertygelse. Jag vill att alla mina förra arbetskamrater och patienter i Örebro ska veta detta. Jag tar så kraftfullt jag någonsin kan avstånd från alla former av totalitära ideologier, inklusive kommunism och nationalsocialism.

Mitt medlemskap i Svenskarnas parti var en noga genomtänkt provokation för att lyfta upp de tortyrliknande övergreppen som sker på de så kallade apatiska flyktingbarnen. Både Statens offentliga utredning, undertecknad och mitt engelska läkarförbund, British Medical Association har samma inställning.

Vi är alla ytterst oroade över att barnen används som brickor i ett spel för att få asyl och att barnen därvidlag svårt skadas. Det finns en hel del som tyder på att barnen far inte bara illa, utan mycket illa och får problem med självbilden och nervös problematik av att tvingas eller uppmanas av vuxna till att spela ”tysta leken”, ”rör dig inte” och till och med sondmatas månad efter månad.

Nots bene, skyll inte detta på flyktingföräldrarna, jag själv hade kanske gjort samma sak om jag varit flyktingförälder. Huvudansvaret i dramat med de apatiska barnen ligger hos det svenska systemet som inte tar till sig internationell kunskap om simuleringsdiagnostik. Gjorde man detta hade man förstått att bästa behandlingsmetod är att skilja barnen från föräldrarna som man gjort i Norge.

I Norge har man inga problem med apatiska barn. Varje gång jag försökt framföra detta har jag blivit kallad främlingsfientlig och högerextremist – av svenska media.

När det gäller provokationen så var det bara Expressen som tydligt skrev att mitt medlemskap i Svenskarnas parti är en protest mot barnmisshandeln av flyktingbarn i Sverige. All annan media, inklusive Nerikes Allehanda, passade som vanligt på att skildra mig negativt.

Jag har nu startat en grupp som heter Tvärför – tvärpolitisk grupp för befrielse av flyktingbarn i bojor. Den hälsar alla – kristna, muslimer, judar, socialister, nationalister – välkomna att tillsammans kräva att Sveriges Television ska redogöra för de två dokument jag blivit tillsänt av Engelska Läkarförbundets etiska kommitte och deras specialistläkares bedömning av grymheten i apatiska barn-epidemin i Sverige.

Dokument som stöttar min hållning i frågan och går tvärtemot Nerikes Allehanda och diverse svenska landstingsläkare som av prestigeskäl vägrar redogöra för den korrekta diagnos på flyktingbarnen som är ”malingering by proxy”, simulering genom ombud. Vi har bokat domännamnet www.tvarfor.se och vi hoppas hemsidan är i gång inom en månad. Där kan alla örebroare som önskar information hur kampanjen går, läsa.

Avslutningsvis. Den grundläggande orsaken till den uppslitande samhällsdebatten med grova beskyllningar mellan olika parter beror på ett fundamentalt misstag av SVT.

Sveriges Televisions journalister har nämligen inte förstått skillnaden mellan normal simulering och tvångssimulering.

Normal simulering gör vi alla mer eller mindre. Vi skyller på huvudvärk när vi inte vill dammsuga, ringer till jobbet och uppger förkylning trots att det är baksmälla.

Detta är simulering i ”jagets/egots tjänst” brukar man psykologiskt kalla det. Människor behöver en ventil i en frustrerad vardag, man orkar inte förklara allt så man förenklar. Men det som de apatiska flyktingbarnen drabbas av är tvångssimulering som är ”jag-utplånande”. De tränger undan normala behov som att tala, röra sig, äta och dras in i en situation där de upplever en press från familjen till ett speciellt beteende som på sikt gör dem sjuka. Allt sjukare ju längre tid de upplever pressen från de vuxna och ju grövre behandlingsåtgärderna blir till exempel sondmatning som går på djupet i personligheten. SVT har mörklagt dessa relevanta aspekter, de har bara talat om simulering i vardaglig betydelse.

Tvångssimulering av jag-utplånande karaktär – som det är frågan om hos de apatiska flyktingbarnen – har de konsekvent undvikit att beröra. På detta sätt har Sveriges Television desinformerat inte bara sina kolleger utan också allmänhet, vårdpersonal och läkare.

Fotnot: NA:s politiske redaktör, Lars Ströman, svarar på sidan 35

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons