Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tankar efter terrordådet

Annons

Klockan är cirka halv tre. Jag och M har precis gjort oss iordning på hotellrummet och vi går ut från hotellet hand i hand. Vi passerar dansens hus och viker in på drottninggatan. Helgen skulle äntligen börja med lunch.

När vi har gått bara ett tjogotal meter så hör vi den. En människa skriker och flera stämmer in. Ljudet vi hör är en lastbilsmotor pressad till max. Vi ser oss inte om utan springer mot närmsta butiksdörr. Där står ägaren redo med dörren öppen och föser in oss. Precis när vi kommit innanför dörren så känner jag suget när lastbilen passerar. Scenen som utspelar sig känns bekant. Människor springer i panik. Skrik ekar mellan väggarna. Det är som en film. Bara på riktigt.

Jag springer ut igen och kastar en blick nedåt gatan. Lastbilen svänger vilt när den kör, hjärnan hinner ikapp. Han siktar på folkmassan. Jag vrider bort blicken. Hinner tänka att jag kanske kan hinna ikapp, stoppa den. Men förnuftet tar över, och i efterhand så inser jag att ingen rädsla infinner sig, adrenalinet snabbar upp både tanke och handling.

Blicken fixerar på en kropp som ligger på gatan. Jag springer dit. Kvinnan är nog runt sextio. Hennes ögon stirrar rakt ut i tomma intet och röda rännilar bildar pölar vid hennes huvud och kropp. Jag försöker komma på något sätt att hjälpa. Framstupa sidoläge. Fria luftvägar. Jag drar igen hennes tröja och drar hennes jacka in under henne. Men någonstans så inser jag att vad jag än gör, så är det slutet.

En kvinna kommer fram, hon talar engelska. Hon är doktor. Jag ställer mig upp och håller utkik.

Sen kommer tanken ifatt. Milton, Marika. Jag inser att det kan vara så att det bara är början. Jag kan inte dö här, inte nu. Jag springer tillbaka till M i butiken. Ser fasan som genomsyrar henne. Försöker lugna, säga att allt ordnar sig. Att vi klarade oss. Vi gömmer oss där och tid passerar. Just då svårt att säga hur mycket. Men fått veta i efterhand att den första sirenen är på plats bara minuter efter dådet.

Sen kommer rädslan. Vi tar oss tillbaka till hotellet. Berättar vad som hänt. Skakar. Bilderna av lastbilens dödsfärd flimrar framför mig. Varje gata blir ett hinder, varje bil en potentiell dödsängel. Jag har aldrig, och hoppas innerligt att aldrig någonsin mer behöva vara så rädd. Kvällen förflyter som i trance. Hotellfoajen blir vår enda trygga plats. Vi träffar andra, pratar med andra som också upplevt det ofattbara, sorgen och chocken avlöser varandra.

Upplevelsen rullar på repeat och nyheterna börjar flöda in. När vi slutligen går och lägger oss så är minsta ljud orsak till att inte somna. Sirener som ylar i natten. Reportrar som visar bilder. Våra bilder. Verkligheten är på nyheterna. Sömnen har svårt att infinna sig. Tankarna snurrar och rädslan för att tvingas spela upp scenen igen i drömmens värld håller upp mina ögon. Till slut så tyngs de motvilliga ögonlocken och jag driver bort.

Vaknar. Inga drömmar plågar mig. Tittar på solljuset. Tittar på min fru. Min fru. Jag älskar min fru. Min livs levande, underbara fru. När hon också vaknar så sätter vi på tv:n. De har någon. Verkar vara rätt man. Vi skrattar, gråter. Pratar oss genom morgonen. Träffar andra som också pratar, som delvis förstår.

Men ständigt är den där. Lastbilen. Flickan i skottlinjen längre fram, kvinnan som nu lämnat de levande. Fanns inget jag kunde göra. Fanns inget någon kunde göra.

Vi tar oss ut. Äter i gamla stan men undviker uteserveringen. Hjärnan går på högvarv. Kan man gömma sig där, om döden än en gång kommer, kan vi fly dit in då. Vi tar oss till kunsträdgården. Ska träffa en faster som är i stan. Krama någon som man älskar. Bara för att man kan. Men de är sena så vi tar oss in i st Jacobs kyrka. Där står en koreansk näktergal. Och det är märkligt.

Men kyrkans bänkar, pianots klang och tenorens allomslutande röst sopar rent tankarna. En fågel har tagit sig in och mellan varje akt så ljuder en vårlovande drill. Saker lever, vissa saker dör. Vi tar oss ut från kyrkan och jag får min kram. Tack för det älskade Ing-Marie. Det behövde jag.

Resten av helgen går i samma tecken. Och just nu så sitter vi på tåget som om inget hade hänt. Men för mig, för oss så är allting förändrat. Jag vill också hylla Sverige, dess befolkning, poliserna, läkarna, säkerhetsvakterna, brandmännen, turisterna. Egentligen alla som var där, som hjälpte till, som överlevde och visade kärlek och styrka. Ni är klippan jag sitter på när tankens hav nu stormar omkring mig. Blomsterhavet tonar ned den skenande lastbilen och er ödmjuka tystnad dämpar dess muller.

Och till sist så vill jag säga dig, du som tog så många ifrån oss, du som försökte beröva mig hoppet. Du har misslyckats, jag tänker fortsätta att ha tillit, strunta i raser och acceptera allas tro även om jag inte har någon egen. Jag kommer att leva så länge jag får, älska så mycket jag bara kan och aldrig sluta hoppas.

För makten är fan inte din, inte heller hoppet eller kärleken. Den är vår, i evighet och för all framtid. Amen.

”C. Arezelius”Hallsberg

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons