Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Gästkrönika: Pris till sexslavar som flydde

Ledare

Årets vinnare av Sakharovpriset – Europaparlamentets pris för tankefrihet – blev de två yazidiska kvinnorna Nadia Murad Basee Taha och Lamiya Aji Bashar. Priset tilldelas årligen till individer som har utmärkt sig i sitt arbete för mänskliga rättigheter.

De båda pristagarna tillfångatogs av Daesh under sensommaren 2014 i byn Kocho, i norra Irak. Terrororganisationen avrättade alla män i byn. Kvinnorna och barnen förslavades. Nadia och Lamiya, tillsammans med resten av kvinnorna i byn, såldes och köptes som sexslavar.

I dag lever Nadia och Lamiya i Tyskland. De är båda talespersoner för den yazidiska minoriteten, och arbetar med kvinnor och barn som utsatts för Daesh skoningslösa våld.

I dag lever Nadia och Lamiya i Tyskland. De är båda talespersoner för den yazidiska minoriteten, och arbetar med kvinnor och barn som utsatts för Daesh skoningslösa våld. Uppskattningsvis har över 6 000 yazidiska kvinnor tagits som sexslavar. Även om somliga har lyckats fly eller har friats, beräknas cirka 3 600 yazidiska kvinnor fortfarande vara leva som slavar.

Att de nu tilldelas Sacharovpriset är en viktig signal. Det är min förhoppning att årets pris skapar en ökad medvetenhet om de omänskliga övergrepp som begås av Daesh. Vidare hoppas jag på ett bredare erkännande av folkmordet på yazidier, och kraftiga rättsliga påföljder mot Daeshs ledande figurer.

Nadia Murad Basee Taha är en av två yazidiska kvinnor som fått Sacharov-priset efter att ha varit sexslavar i Islamiska statens våld.

Europaparlamentets ordförande, Martin Schulz, kommenterade priset så här: ”Vi demonstrerar här att deras kamp inte har varit i onödan och att vi är beredda att ta vårt ansvar att hjälpa dem i deras fortsatta strid mot de övergrepp och den brutalitet som uppvisas av denna så kallade Daesh, som så många människor fortfarande faller offer för. Dessa kvinnor lyckades fly, komma till Europa och hitta en fristad här.”

Hans sista mening är särskilt viktig i det arbete jag bedriver som Europaparlamentariker. Vi får aldrig ge avkall på asylrätten. Människor ska inte behöva utstå de hemskheter som Nadia och Lamiya har utsatts för. Men verkligheten är annorlunda.

Just nu pågår en offensiv mot Mosul, ett av Daeshs huvudfästen. FN:s flyktingorgan UNHCR har redan börjat bygga flyktingläger runt staden och antalet människor som flyr eldstriderna där ökar för varje dag. Vi får verkligen hoppas att man lyckas decimera Daeshs kontroll över landområden i Syrien och Irak. Men faktum är att striderna som nu pågår kan komma att skapa miljontals nya flyktingar.

De högerextrema menar att de vill hjälpa människorna på plats, men inte släppa in fler i EU. Detta resonemang är befläckat med både praktiska och moraliska problem. Att endast hjälpa på plats, skulle kräva att vi återuppbygger förstörda städer eller utvidgar städer stora som Stockholm. Och att stänga gränserna för människor som överlevt det Nadia och Lamiya har gått igenom, är åtminstone inget alternativ för mig, med min värdegrund.

Även om EU tog emot väldigt många flyktingar på väldigt kort tid förra året, så måste vi komma ihåg att 85 procent av världens flyktingar befinner sig i utvecklingsländer. Att lasta över allt ansvar på grannländerna till oroshärdar som Syrien, Irak och Afghanistan kommer inte på fråga.

EU är världens rikaste ekonomi, men innehåller endast sju procent av världens befolkning. Om vi inte kan ge dessa människor den fristad som de har rätt till enligt internationell lag, vem ska då göra det? Vem ska stå upp för Nadia och Lamiya?

Att de tilldelas Sacharovpriset är ett oerhört viktigt steg på vägen för att uppmärksamma situationen i Daeshkontrollerade områden. Men vi måste också komma ihåg att det inte hade varit möjligt för Nadia och Lamiya att utföra sitt arbete om de inte hade beviljats asyl i Tyskland.

Annons
Annons
Annons