Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mördande konkurrens

– Känn på pälsen. Den är som sammet, helt fantastiskt len, säger Lotta Nilsson och stryker handen över en kanin av rasen Rex. Hon är en av de ansvariga för den årliga kaninutställningen i Fjugesta.

Annons

Det är lördag och 130 kaniner, alla med avvikande hårstruktur, håller på att bedömas för sin päls, kroppsform och färg. Tre domarna sitter vid ett bord och tar emot kanin efter kanin från besökarna. De klämmer, vänder och vrider på dem. De fyller i blanketter som talar om ifall kaninerna uppfyller alla kriterier för att få höga betyg.

Utställningen ordnas hemma i Gunilla Larsholts trädgård. Hon föder upp angorakaniner och spinner sedan ullen och stickar olika klädesplagg och produkter. Det har hon gjort sedan 1985.

– Nu har jag återförsäljare även på Manhattan i New York, säger hon.

Cirka en till två timmar om dagen lägger hon ner på sin kaninverksamhet. Favoritplagget bland köparna är handledsvärmare. Vissa plagg kostar över tusen kronor.

– När jag blir äldre vore det kul att göra det här på heltid. Efterfrågan på angoraullen är stor, jag skulle behöva minst 100 kaniner för att få tag i all ull jag behöver. I dag har jag 30, säger Gunilla Larsholt som annars jobbar som klinisk adjunkt och hjälpmedelskonsulent inom landstinget.

För Kjell Carnbrand, som är en av domarna, är kaninuppfödningen också främst en hobby. Han berättar att det krävs flera års utbildning innan man räknas som godkänd kaninutställningsdomare.

– Man läser mycket om genetik och färglära. Det är svårare än att bli hundutställningsdomare, säger han.

Kjell Carnbrand berättar att han slaktar de kaniner som inte håller måttet för utställning.

–Du kanske tycker att det låter konstigt, men det är det inte. Jag föder upp många kaniner, testar olika färgkombinationer och experimenterar. Det är inte som med hunduppfödning, det ligger inte samma prestige och det handlar inte om stora summor pengar i kaninuppfödning.

Hans Arvang, en av besökarna, tycker inte heller att det är konstigt att äta kaniner, fast att man ställer ut dem och har dem som husdjur.

– Fast själv har jag mina som sällskap, säger han.

Annons
Annons
Annons