Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ännu ett barndomsminne från NA-läsarna: "Tegnérlunden – på 50-talet min plats på jorden”

Artikelserie
Läsarnas barndomsminnen

Under vinjetten "Barndomsminnen" berättar NA-läsare om sin uppväxt nånstans i Örebro län. Den här gången är det dags för örebroaren Kent Harryson, som minns en härlig tid i och kring Tegnérlunden på 1950-talet.

Annons

Kent Harryson på sin konfirmationsbild den 27 april 1957 – 13 år gammal

Tegnérlunden på Väster i Örebro har varit sig tämligen lik genom åren. Här en bild från 80-talet.

Allting kretsade verkligen i och runt Tegnerlunden för min del.

Där lekte jag och hade alla kompisar. Där gick jag i småskolans klass 1 och 2, och där spelades det fotboll på sommaren och på vintern kom skridskorna fram. Där fanns plaskdamm, vindskydd, bobbacke, karusell, gungor, klätterställning och sandlåda. Vad mer kunde man önska?

På den här arkivbilden från 1940-talet syns Tegnérlundens karusell. Och alldeles till höger om den lille pojken, på bottenvåningen i huset bakom – där bodde Kent Harryson och hans familj.

Ännu en arkivbild från Tegnérlunden. En gungande flicka, nån gång på 50-talet.

För att få lite extra kul och spänning i lekarna la vi ibland klätterställningen ovanpå karusellen och drog sen runt hela ”ekipaget”. Med det ”impade” vi killar nog en hel del på tjejerna, men absolut inte på stadens parkvakter som ibland patrullerade för att kolla ordningen och underhållet.

"Sluta med dessa dumheter för annars tar vi bort rubbet”, var budskapet.

Kent Harryson minns parkvakternas fruktlösa försök att tillrättavisa de busiga barnen. Den här bilden från Örebro stadsarkiv är dock tagen på 60-talet.

Jag hade inte långt till småskolan, för även den låg i Tegnerlunden och byggdes år 1950. Jag började i den helt nya skolan på hösten det året. Båda mina föräldrar arbetade vid den tiden så jag var ett så kallat nyckelbarn. Det var inga problem alls med det för jag behövde ju aldrig lämna Tegnerlunden som område – bara att gå igenom parken till skolan.

Nära plaskdammen växte snabbt upp ett pilträd som vi grabbar förstås ofta klättrade i – dels för att det var kul, men också för att imponera lite på tjejerna i lekparken.

En gång kom parkvakt B på sin moped, och rusade direkt fram till oss i trädet med en barsk uppmaning om att komma ned från trädet – för det vi gjorde ju var förbjudet.

”Aldrig”, sa vi. "För då kommer du bara att spöa upp oss!" För det visste vi av erfarenhet från tidigare.

"Men du kan ju klättra upp hit till oss om du kan."

Han stannade nästan till sen eftermiddag, men vi höll stånd där uppe och till slut lomade han puttrande iväg på sin moped.

På en platå ovanför ett nedgrävt skyddsrum (ifall det blev krig igen i världen) satte kommunen varje år upp en träställning som fungerade som en bobbacke. Den var mäkta populär bland oss ungdomar i området. Inte nog med det – det kom ofta parkpersonal dit och instruerade oss i hur man åker bob nedför, på ett säkert sätt, samt bistod oss även för att vi skulle få en säker nedfart i den uppspolade isovalen.

Den omtyckta bobbacken. Här på en arkivbild tagen 1953.

Snart kom vi killar på att man ju även kunde åka skridskor nedför rampen. Det fick vi förstås inte men då ”gubbarna” åkt hem för dagen så tog vi killar upp den ”förbjudna” sporten.

Motdraget från de vuxna blev nu att sätta en ”kätting” längst ner på isrampen. Det löste vi genom att fortsätta åka ner samt hoppa över kättingen då man kom fram till den. Dumt, lite farligt och kanske lite omoget men vi imponerade ju på … Ja ni vet ju vilka.

Bobbacken kom aldrig på plats igen efter den vintern. I alla fall inte i vår park. ”Träligt” men förståeligt, och vi grabbar ångrade oss djupt.

Nix, det är inte Kent detta. Däremot ännu en härlig bild från bobbacken – den här från 1955.

För att få lite pengar till söndagsmatinén, inkluderande godis, sålde jag tidningar via dörrknackning i mitt område – alltså Tegnerlunden och dess närhet. Det gick rätt bra och jag avancerade till tidningsombud med uppgift att hålla igång även andra ”försäljare” i min närhet. Till slut fick jag en egen säljplats under bron vid Västra Nobelgatan(nära Centralstationen) där jag stod två till fyra timmar varje söndag förmiddag. Aktuella tidningar som jag kommer ihåg var DN, Svenska Dagbladet, Morgontidningen och någon till som jag nu inte kommer ihåg.

Jag fick ihop några kronor – så pass att det räckte till biomatinén på söndagen och även lite godis.

Flygfoto över Väster 1947. Längst fram i bilden, på den stora tomten med ett litet hus på, där byggdes Tegnérskolan våren 1950. I ett av flerfamiljshusen bakom bodde Kent Harryson. På mitten av bilden, längst ut till höger – där låg bobbacken.

Vi bodde på Hertig Karls allé i ett av fyra gula hyreshus som låg i en rad längs gatan utanför. Familjerna i dessa hus hade förstås ingen tillgång till odlingsmöjligheter eller fruktträd ”på hemmaplan” men det fanns det gott om runt omkring oss i närbelägna villaområden. Där kunde man ganska lätt och osedd ”tillskansa sig” nåt äpple eller päron – ”då man ändå hade vägarna förbi”. Det funkade för det mesta men inte alltid!

Ett starkt minne var då jag och ett par kompisar ”pallade” några päron hos en – skulle det visa sig – alltför näraliggande villa. De fina frukterna satt dessvärre ganska högt upp i trädet, varför jag lite "stöddigt" åtog mig att klättra upp och skaka ned några till mig och kompisarna.

Sagt och gjort. Det blev rätt bra för de andra, men inte för mig. Jag hann inte ned och undan, då han som ägde frukterna dök upp, utan blev kvar uppe i trädet. Till slut gav jag upp och klättrade ner ganska skrajsen.

”Jaha du”, sa villaägaren. "Dig känner jag igen, och även din pappa – och han kommer nog inte att bli glad då jag berättar vad du har gjort."

Jag bönade och bad om lite ”hygglighet”, och han sa då till slut att jag fick välja mellan att han talade med min farsa eller att jag stod upp och tog emot en ”hurring” som straff för att jag stulit hans frukt.

Det var ett rätt lätt val tyckte jag. För dels kunde man väl ta en örfil i detta läge, och dessutom kunde jag med detta läge imponera lite på kompisarna. Dessutom hölls ”farsan” utanför och det var rätt viktigt! Det var i alla fall vad jag tyckte då.

Jag tar ”hurringen” sa jag.

Gissa om gubben drog till med full kraft! Trodde jag skulle svimma av smärta, men jag knep ihop fast det nog kom både en och annan tår.

Kompisarna var dock ”impade”, men jag fick vänta en lång stund innan jag vågade visa upp mig där hemma. Jag kan försäkra att jag la mig mycket snabbare än vanligt den kvällen och vi gjorde aldrig mer något besök inne i den där fruktträdgården – det kan jag försäkra.

Den här bilden är en av få som Kent Harryson har kvar sen tiden i Tegnérlunden. På bilden ses fem av hans kompisar, samlade runt Kents nya ishockeyspel.  Längst fram står Leif Kinander, och grabben sittande längst fram till höger heter Bert Dimberg. Det är de namnen Kent Harryson minns.

Ett annat ganska hyfsat sätt att tjäna lite pengar var förr att gå runt bland grannar och fråga om de hade några gamla dagstidningar som vi kunde få. Det gick bra för det mesta. Vi buntade ihop dessa i högar och drog dem i en gammal utrangerad barnvagn upp till Wenebos pappersåtervinning i Markbacken. Det brukade bli några kronor som vi delade på, men de tog snabbt slut för rakt över gatan låg Hjärstafiket i en villa och efter dricka och bulle samt några ”rundor” på dåtidens ”flipperspel” så var man snart pank igen.

Men vad gjorde det? Vi hade ju själva tjänat ihop pengarna, och vi hade riktigt kul för dessa.

Våren 1950 skulle jag, och andra som fyllde 7 år det året, prövas vad beträffar skolmognad. Det skedde i Holmens skola, och granntanten Svea följde med mig för mina föräldrar jobbade.

Det var ganska mycket av ”lugna gatan” tills en grabb helt plötsligt blev ledsen för något och började stortjuta. Jag förstår så här i vuxen ålder att anspänningen för alla närvarande småungar var rätt stor under ytan. Han som började grina drog snabbt med sig i stort sett hela unghögen som snart grät unisont. Vilken hemsk upplevelse för alla barn i så unga år!

Alltnog så förstod de vuxna läget och varför det uppkom. Vi bedömdes alla ändå vara skolmogna och fick börja skolan till hösten.

Kent Harryson har inte många bilder på sig själv som liten. Men här är en, tagen sommaren 1953. Bilden är av dålig kvalitet, men vi tar med den ändå.

Så här i mogen ålder, fyller snart 74, händer det av och till att jag tar mig en tur åt Tegnerlunden. Det känns som någon slags förvärvat behov även i dessa år.

Jag åker sommartid rätt ofta motorcykel, och då avslutar jag vanligen min dagstur med ett stopp just i Tegnerlundens fortfarande fina parkmiljö. Det känns som att jag kommer ”hem” varje gång. Minnen spelas upp i mina sinnen och jag mår helt förträffligt. Det stora pilträdet är borta med man har planterat ett nytt på i stort samma plats. Kanon!

Tack Tegnerlunden och alla unga, nu gamla, vänner där för de många fina åren tillsammans!

Kent Harryson, Örebro

Tegnérlunden på en bild tagen nån gång på 1970-talet. Till vänster det stora pilträdet som finns med i många av Kent Harrysons barndomsminnen.

Vill du dela med dig av dina barndomsminnen nånstans i Örebro län?

► Mejla då text och gärna bilder till [email protected]

► Eller skicka med post till NA Familjeredaktionen, Klostergatan 23, 701 92 Örebro

Annons
Annons
Annons