Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästkrönika: "Jag känner mig som den ensammaste människan på jorden"

Från 18-årige Sadeq Yawari kommer den här gästkrönikan. 2015 flydde han från Afghanistan till Sverige, och hamnade i Örebro där han läser första gymnasieåret på Plusgymnasiets samhällsvetenskapliga program. Från och med i dag är bostadsorten dock oviss, då Sadeq precis blivit myndig. En dag som för de ensamkommande ungdomarna innebär flytt till något av Migrationsverkets asylboenden för vuxna, där väntan på besked om uppehållstillstånd fortsätter.
Sin krönika skrev Sadeq i somras, och historien är självupplevd.

Annons

Domaren blåser i visselpipan och matchen är slut. Alla i vårat lag ser glada ut och alla skrattar och lagledarna ropar "Bra Hovsta, bra Hovsta”. Jag är också glad, fast det inte gick så bra på matchen. Jag kunde inte göra mål eller assistera, men det är inte så lätt att göra mål när man är vänstermittfältare på en stor fotbollsplan.

Det är ganska skönt att spela när det är en varm och solig dag. Solen täcker hela området och det är skönt när man känner att det fläktar mot kroppen.

Nu hälsar alla och klappar på varandra, och spelarna från andra laget ber om ursäkt om de gjort någonting fel. Alla tackar varandra.

Efter en stund säger tränaren till alla att vi måste dra och byta om, men det är bara kaptenen som är jättepigg och fortsätter att ropa "Bra ... Good work lads".

Det märks att alla är väldigt glada och känner sig stolta över vinsten – speciellt som deras familj tittar på dem.

Men varför ska jag vara stolt? Vem har koll på mig?

Jag känner mig som en båt som snart ska sjunka, och jag hamnar i mina svarta tankar på vägen till omklädningsrummet.

Vem peppar mig?

Några killar försöker prata och skoja med mig, och det är väldigt konstigt eftersom de brukar vara tysta och blyga. De har aldrig varit så här mot mig. Det enda jag gissar på är det att de är nöjda och glada, och när man är glad vill man att ska andra vara glada och man vill bete sig på rätt sätt.

Tränaren kommer in i rummet utan att säga någonting, det är just likt honom eftersom han jämt är stolt.

Till slut börjar han att prata efter han stoppat in en snus i munnen.

- Ni var ... Fan va bra ni är , säger han med hög röst.

Han väntar att alla ska svara med höga röster så att andra laget som är i rummet bredvid får höra.

Alla gör som han vill, utom jag.

Jag är i mina svarta tankar fortfarande, som bara tar mig ner och ner.

Samma frågor … samma tankar ... misstro … skällsord samlas i min hjärna och mina känslor vinner över hjärnan samtidigt som hörseln försvinner, det är helt sjukt.

Med andra ord, jag vill stå upp på bänken och svära och riva hela området, men det kan jag inte!

Varenda gång jag ser en människa vill jag stänga mina ögon och ta mig till en annan värld.

Det enda som jag kan är att försvinna därifrån och glömma allt.

Efter tränarens prat är det jag som sticker hem först. Jag ropar "hejdå” och alla svarar med energifulla röster. Det känns som en knockout som slår ner mig. Jag känner mig dum, jag tänker bara på dem och deras familjer och min situation och detta gör mig väldigt besviken.

Tårar samlas i mina ögon och de vill rinna ner som ett vattenfall, jag känner mig svag bara för att de har allt och jag har inget.

Jag vill släppa de tankarna och glömma men plötsligt ser jag andra killar med sina familjer och föräldrar på parkeringen. Den här minuten blir som ett år för mig och jag känner mig som den ensammaste människan på jorden. Någon som står och betraktar de andra som sitter i sina bilar eller hemma och är glada.

Efter den långa minuten kommer jag ut från parkeringen och ser på bilarna som är snabbare än jet, finare än flygplan och smärtsammare än cancer.

"Vad fan är jag? Varför lever jag? Är jag avskyvärd för alla? En kille som ingenting har och som alla hatar. Inte bara jag, kanske 100 andra ensamma människor som inte har någonstans att leva och alla hatar, även Gud!"

Jag vet att jag har fel, men jag vill inte vara logisk just nu! Egentligen vill jag ingenting, inte ens komma hem till mitt HVB-boende. Jag vill vara ute tills jag glömmer allt, därför väljer jag att gå i stället för att åka buss eller be om skjuts av tränaren.

Nu är jag inte rädd för att gå tre timmar utan jag tänker bara och ser ingenting.

Efter flera timmar kommer jag fram till Hovsta och jag är lite lugnare nu än för en stund sedan.

Jag går genom en lekpark. Det är skönt att se barnen leka med sina föräldrar. De är glada, och de är med sina föräldrar. Jag längtar efter min mamma och pappa.

Jag ser mig som den enda människan som står ensam på jorden.

Sadeq Yawari

Mer läsning

Annons