Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ännu ett barndomsminne från läsarna: Häng med till 30-talets Tysslinge!

Artikelserie
Läsarnas barndomsminnen

NA efterlyser just nu er läsares barndomsminnen runt om i Örebro län. I dag är det örebroaren Stina Ahlm som berättar.

Annons

"West Pullman Chicago jan -27 1896

Hellsningar from edra söner här i tjufvars ock skärmars förlofvande land ..."

Så står det i ett gammalt brev till föräldrarna från Axel Ekelöf, som tillsammans med två äldre bröder emigrerade till Amerika i slutet av 1800-talet. Han var den ende av bröderna som återvände till Sverige och övertog fädernegården Egersta i Tysslinge socken, en gård som gått i arv i generationer. Axel gifte sig med Frida Kling och de fick tre söner och en dotter. Jag är dottern Stina, född 1928, som minns.

Stina Ahlm på besök vid kära barndomshemmet i Tysslinge.

Sitter tryggt i fars knä och han sjunger: ”Hälsa dem därhemma ....” och ”I skimrande bruddräkt så vit såsom snö ....” Han lär mig räkna till tio på engelska. Jag sitter på hans axlar och han vandrar fram- och tillbaka i det avlånga köket. Med min lilla hand i hans stora trygga näve vandrar vi till julottan i Tysslinge kyrka. Jag kan fortfarande minnas den mäktiga känslan när alla reste sig och sjöng: ”Var hälsad sköna morgonstund ....” Det hördes en och annan snarkning från läktaren denna arla morgontid, fick senare veta att det var ungdomar som tittat för djupt i glöggflaskan.

Jag sitter i höskrindan och får hålla i tömmarna på Brunte. Plockar smultron i dikena och gräver mjuk lera som går att göra små saker av, som sedan får stå i solen och torka. Klättrar upp på den stora stenen i hagen och metar blodigel i pölen nedanför.

Hans, grannpojken och jag bygger en koja i skogen. På 5-öresklubborna sitter en liten kortlek som jag kommit över. Där, i den hemliga kojan, lär jag Hans att spela olika kortspel som mina bröder lärt mig. Vi talar inte om det för Hans mamma, hon skulle nog inte tycka om det, för att spela kort var syndigt i förhållande till att spela andra spel.

En sensommardag, strax innan jag skulle börja i andra klass, kom en lastbil och körde ända upp på gårdsplanen och lastade av ett stort brunt paket från flaket. Far stod bredvid och såg hemlighetsfull ut och sa: ”Paketet är till dej, Stina”. Jag öppnade försiktigt det stora paketet med grova snören. Det var en liten mörkgrön cykel med svart sadel! Min glädje kände inga gränser! Nu var det inte bara handlarns Ingrid som kunde cykla till skolan.

Jag kunde läsa och räkna behjälpligt när det blev skoldags. Gullan, fem år äldre, lekte skola med mig och sin yngre bror Hans. Skolan hade vi en trappa upp i deras uthus. Vi hade Sörgården och skriv- och räkneböcker som hon hade sytt ihop av överblivna papper. Fröken Gullan, som vi sa, var sträng men så lärde vi oss en del också. Än idag kan jag uppleva hur grundligt vi fick ljuda när vi skulle lära oss att läsa.

Det fanns en tråkig dag på året, och det var långfredagen. Då fick jag inte gå ut leka eller träffa mina lekkamrater. Då skulle allt vara tyst och stilla. Den dagen var som en evighet. Men en viss tröst var att påskafton väntade och vi fick klä ut oss till påskkäringar och dra runt i bygden med kvastar och gamla kaffepannor och dela ut påskbrev och få gosaker.

Sju år, påbyltad med diverse plagg, bland annat livstycke och hemvirkad ylleunderkjol i vinrött med grå ränder nedtill. Snöstorm och tre kilometer att traska till skolan. Ryggsäck med smörgåsar och mjölk.

Skolsalen, inte värst uppvärmd vid framkomsten, men björkveden i kaminen sprakade och spred värme. Småskollärarinnan Valborg Eriksson var mycket snäll. Hon hjälpte oss barn tillrätta på alla sätt. Hon frågade oss nybörjare också vad vi kunde. Jag svarade: ”Jag kan spela både Rödskägg och Maja.” Det var kanske inte det precis hon menade.

Så småningom skrev vi med stålpennor som vi doppade i bläck. Det gällde att akta sig för plumpar. När vi fick röd bock i kanten i välskrivningsboken fick vi skriva om det felstavade ordet tre gånger. Men när vi skrev rätt blev det guldstjärna i stället.

När det blev dags för avgång från den sexåriga skolan infördes ett sjunde läsår till min stora glädje. Jag slutade skolan 1942, och det året firade också Tysslinge kyrkskola hundraårsjubileum och övriga skolor i kommunen var inbjudna med samling i Tysslinge kyrka och fotografering.

1942 firade Tysslinge kyrkskola 100 år. Stina Ahlm är den blonda kvinnan som står precis till vänster bakom den sittande kvinnan i vit hatt.

Gymnastiken bestod av brännboll och ”sista paret ut” i det fria. Matsäcken intogs i tamburen där ytterkläderna hängde. Några barn från de fattigaste familjerna fick äta mat på ålderdomshemmet som låg i närheten. Vi andra kunde ibland känna oss lite avundsjuka på dem där vi satt och knaprade på våra smörgåsar.

En gång i månaden fick vi åka buss till badhuset i Garphyttan för att duscha och bada bastu.

Gullan tog också med mig till söndagsskolan i Bäckalunds missionshus, där jag gick från det jag var fyra år tills jag fyllde fjorton och då fick jag en bibel som jag fortfarande har kvar. Vi hade gamla lärare som hette farbror Eliasson, Juhlin och Olsson.

Konfirmation i Tysslinge kyrka. Stina sitter längst fram som nummer två från höger.

Andra minnen är den årliga höst- och vårbyken. Vi var sex personer i familjen, så det blev åtskilligt att tvätta – och det gjorde mamma i brygghuset, där hon skurade alla kulörta plagg för hand med såpa. Far hinkade upp vatten ur källan och eldade i den öppna ugnen så bykvattnet i kopparkitteln kokade. Lut och soda tillsattes.

Vittvätten lades i ett träkar, sedan hälldes det heta lutvattnet över kläderna. ”Man bykte på”, sa man. I botten av träkaret satt en plugg som man sedan tog ur och lät vattnet rinna ut i hinkar. Dessa tömdes tillbaka i kopparkittelen och när vattnet blev hett upprepades proceduren.

Man bykte på tre gånger, vill jag minnas. Sedan körde far den rena tvätten till en gruva. Där klappades kläderna tills de blev rensköljda. Det var kallt om händerna på hösten, och en och annan handduk försvann i djupet.

Efter det var det dags med streckning på gårdsplanen, och kläderna hängdes ut för tork. Ibland blev de stela i kylan och såg då spökliknande ut i skymningen. Mamma tog in lite tvätt efter hand och hängde på ett streck över spisen.

Lucia var det dags att slakta julgrisen. Det var alltid lika spännande varje gång när slaktaren kom med slaktmasken. Jag stod i rummet bakom gardinen och smygtittade när den skrikande och vettskrämda grisen föstes ut på ladugårdsbacken, hörde skottet och minns blodet som forsade ner i den ljusa emaljerade hinken med grön kant. Det var en speciell lukt på det ljumma blodet som mamma sedan vispade rågmjöl i och gjorde palt av i långpannor. Hon bakade också paltbrödskakor som hängdes ut i taket på en bod. Förmodligen skulle de hänga där och torka.

Det bästa av grismaten var stekt fläsk med löksås som jag ofta fick när jag kom från skolan. Skinkan sparades till jul.

Ibland slaktades det en kalv samtidigt. Det var ett väldigt bestyr för mamma att ta hand om allt. Det gjordes syltor, korvar, köttbullar med mera. Min uppgift var att dra köttkvarnen.

Julgransplundringen var något som jag såg fram emot. När jag blev större och de mindre barnen gått hem, tog min bror Ivar fram dragspelet och vi dansade på riktigt och mamma bjöd på varm choklad och smörgåsar med ägg och anjovis och prickig korv.

Höjdpunkten varje år var när "zigenarna", som man sa då, kom till trakten och slog upp sina tält. Det blev ett samlingsställe för bygdens äldre barn och ungdomar. Det var så intressant att bli spådd av Sibyllan. Om man gick något ärende fick man spå sig gratis.

"Du ska bliva mycket lycklig, du hava flera barn och bliva mycket rik”, sa hon för det mesta.

"Zigenarna" uppträdde också med speciella sånger och danser. Jag och en annan lekkamrat, Mariann, kom på att vi skulle göra likadant. Vi klädde ut oss i långa granna skynken och kallades oss för Dorata och Dorotea och uppträdde hemma i lekstugan som fanns i ett uthus och så tog vi inträde. Det blev dåligt med publik, det var mest bara mamma som ställde upp.

Mamma var en snäll och hjälpsam människa, när hon bakade rågkakor fick jag alltid gå till en fattig familj och lämna ett par.

Ett litet rörande minne är när hon har varit på syföreningsmöte – då visste jag att det alltid fanns något gott till mig inknutet i näsduken i handväskan. Godsaker de bjudits på unnade hon sig inte själv, utan sparade till mig.

Stina med sin mamma. Stina är tagen vid Järntorget 1935, då Stina var 7 år.

När jag var sju år och skulle gå till skolan en morgon sa mamma att hon kände sig så konstig. Hemkommen låg hon i soffan och doktorn satt bredvid på en stol och det rann blod från armen ned i ett kärl. Hon hade fått hjärnblödning och de talade om åderlåtning, vilket jag inte förstod så mycket av just då – bara att det var tråkigt att mamma var sjuk. Hon blev aldrig riktigt frisk efter det här utan fick vissa mindre förlamningsbesvär.

När de gamla blev sjuka och orkeslösa var de ofta kvar hemma och sköttes om tills de dog.

Far sjuknade på hösten 1944, och dog sedan i januari 1946. Jag hade börjat arbeta i Örebro men måste sluta mitt arbete för att hjälpa mamma med skötseln av honom. Jag satt också vid hans dödsbädd och hörde honom dra sin sista suck. Därefter lades han i kistan och ställdes ut i en bod som mamma klätt med granris.

Begravningsdagen mötte släkt och vänner upp hemma i "sorgehuset", som det stod i de utsända begravningsbreven. Det dracks kaffe, sjöngs och hölls tal.

Det var också brukligt att ta av kistlocket och ta farväl av den döde en sista gång. Så gjordes också vid fars begravning, men det blev för mycket för mig. Jag ville minnas honom levande i stället.

Sedan gick jag sorgklädd ett halvår, mamma i ett år. Det kallades sorgeåret. Minns att mamma sa att hon blev en halv människa när far gått bort.

Mamma slutade sina dagar tolv år senare på ålderdomshemmet i Latorp. Hon fick inte ha ett eget rum utan det delades av två.

Ja, så här kunde det gå till när jag var barn och växte upp.

Stina Ahlm, Örebro

Vill du bidra med dina barndomsminnen från nånstans i Örebro län?

► Skicka då text, och väldigt gärna gamla bilder, till NA:s familjeredaktion. Extra roligt är det om du vill skicka med en bild på dig själv också, så som du ser ut i dag.

► Om du vill mejla: Då gör du det till [email protected]

► Om du vill skicka med post: Då är adressen NA, Familjeredaktionen, Klostergatan 23, 701 92 Örebro

Annons
Annons
Annons