Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

”Det finns hopp!”

+
Läs senare

Helena Klingberg, bibliotekarie i Varberga i Örebro, arbetar med genusfrågor i barnlitteraturen. Hon tar emot oss i bibliotektet i Varberga. Det är trevligt men litet, till och med böckerna trängs i hyllorna.

Här har Helena bland annat föräldragrupper med nyblivna mammor och pappor för att visa vad biblioteket kan göra för småbarnsföräldrar. Då kan hon passa på att visa olika typer av böcker, också de som tänjer på gränserna för genustänkandet.

– Grupperna som bildas redan under graviditeten, på barnmorskemottagningen och följs sedan åt när barnavårdcentralen tar över och arbetar tillsammans med familjecentralen under barnens första år. Biblioteket är en del av det här, berättar Helena som tycker att träffarna brukar vara informella och trevliga.

Det kan vara bra för föräldrar att se den här typen av böcker, tror hon, där flickor och pojkar prövar sina olika identiteter.

– Det kan få oss vuxna att se hur påverkade vi är, ofta omedvetet, av olika förväntningar på barnen beroende på om de är pojkar eller flickor.

Helena samarbetar med förskolorna i kommundelen och har en dialog med förskollärarna om vilka böcker de vill låna eller vill att biblioteket ska skaffa.

– När jag själv kom till Sverige på sextiotalet var det självklart för mig att män och kvinnor skulle ha samma förutsättningar. Först här fick jag klart för mig att man kunde tänka annorlunda, säger Helena som har sina rötter i Finland.

I dag finns flera bokförlag som medvetet satsar på böcker som bryter genusnormen. ”Olika och Vilda”, ”Sagolikt förlag” samt ”Vombat” är några exempel, där Vombat vänder sig till äldre barn och ungdomar.

Helena får tårar i ögonen när hon citerar en tonårskille som vid ett tillfälle stod och bläddrade i böcker från ett av förlagen.

”Det finns hopp om mänskligheten! Sådana här böcker fanns inte när vi var unga.”

Det är helt enkelt böcker som bryter mot det genustänkande vi är så vana vid: Sagor med prinsessor som väntar på att bli räddade av prinsen, eller pojkar med bilar och verktyg och flickor med dockor, böcker där flickor för det mesta hamnar i skuggan av pojkarna.

Visst har det förändrats en del, men den traditionella bilden av flickor, pojkar, mammor och pappor är fortfarande övervägande, också i nya barnböcker, säger Helena Klingberg.

Men i de här böckerna är det okej att Kalle väljer klänning i stället för trista killkläder, och i en bok ställer man frågan rakt upp och ner: Varför är rosa sandaler fint på tjejer men fångigt på killar? Man försöker, vänder och vrider på det invanda och låter barnen vara individer.

– Prinsessböcker är väldigt populära och prinsessorna är ganska annorlunda mot hur vi tänker oss dem, säger Helena Klingberg.

Här slipper prinsessan att sitta och vänta på att en prins ska komm och rädda henne. Hon räddar sig själv. Eller tänk om hon till och med räddar prinsen. Det är tillåtet både för prinsar och prinsessor att vara modiga. Och rädda.

Anna-Lena Miramadi är pedagogista vid flera av Varbergas förskolor. Pedagogiska innebär att hon ska ligga steget före de pedagoger som arbetar på förskolorna. Det gäller bland annat själva miljön på förskolan, vilken typ av leksaker man har, hur man bemöter barnen och så förstås, vilken sorts litteratur man köper in eller lånar.

– Vi försöker att alltid ha genusperspektivet aktuellt, det är ett hett ämne hela tiden. Vi tänker på hur vi benämner saker, att vi inte är stereotypa, könsbundna, säger hon.

Hon hänvisar till Örebro kommuns trygghetsplan som ska garantera att alla har samma förutsättningar oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck och ålder.

Så ni skulle aldrig säga något retsamt eller negativt om en kille tar på sig klänning?

– Oh nej, det får inte förekomma! Förresten så är det inte så laddat längre, pojkar på våra förskolor klär ofta ut sig till feer, tar på sig underkjol på huvudet, och leker att det är långt hår.

Ibland kan det vara föräldrar som ifrågasätter, som oroar sig framför allt när pojkarna klär ut sig och leker sådant som traditionellt kallas för flicklekar.

– Vi jobbar för att se barnen som individer, inte flickor eller pojkar, säger hon.

Annons
Annons
Annons