Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

En människa är en människa - inte ett kön

När Del berättar om Matt och deras nyfödda son rinner tårarna över. Så stolt och lycklig. Nästan aldrig rädd. Nästan ger ett mörkt perspektiv på berättelsen fast den i första hand handlar om acceptans och kärlek. Om alla människors lika värde.

Del LaGrace Volcano vill berätta om sig själv för kampens skull, ser sin kreativitet som en gåva – och ett ansvar. Konst kan visa skönheten i det ovana. Det finns de som blir provocerade, både av bilderna och av Del själv, så våldet har skadat, både Dels kropp och själ.

Något av en kändis i queerkretsar, det oroar mig. Jag ser framför mig någon världsvan, självsäker, kanske flärdfull. Fördomsfullt? Mediernas bild av queer är utmanande, poserande med fjädrar, läder och långa tungor som tycks lipa hånfullt mot mig. Fast hjärnan vet att queer oftast är januaritrist som vilket Svenssonliv som helst – ingen rök utan eld ...

Född i USA, bor i Örebro men har levt många år i London, konstutbildningar, bland annat en på det prestigefyllda San Francisco Art Institute, tack vare ett stipendium. Föreläsare, aktivist, queer, könsöverskridande, transgender, intersexuell, alla orden dyker upp i samband med namnet. Betyder det varken eller, eller både och?

Intima ord inför ett möte med en okänd person, men jag anar att liv och konstnärskap smälter samman, erfarenheterna har gjort Del till Del. Nu också förälder.

De flesta bilder jag får upp på skärmen rör mig djupt, vackert nakna. Vissa i ordets bemärkelse, andra i känslan, så uttrycksfulla att det gör ont. Bara förtroendet mellan Del och de på bilderna gör dem möjliga, annars skulle de kunna vara utlämnande.

Vi träffas på ett kafé som Del föreslagit, enkelt trevligt ställe. Vi talar engelska, så vissa nyanser tappar jag bort.

Skägg, skjorta, grova skor, varm utstrålning. Min hjärna registrerar man. Vi tar vårt kaffe och sätter oss, det klirrar när Del rör om i koppen. Han gestikulerar mjukt och berättar om sonen Mika, snart två månader. Tårar i ögonen.

– Tänk att en nyfödd människa tar så mycket tid.

Då lägger jag märke till rundningen under skjortan. Bröst. Min hjärna registrerar kvinna.

Del uppfostrades som flickan Debra i Los Angeles där familjen bodde tills Debras föräldrar skilde sig.

I förpuberteten upplevde hon att hon var ”ovanligt” nyfiken på sex. Som flicka hade hon lärt sig att det inte var okej.

I puberteten fick Debra skägg och ett av hennes bröst växte, blev stort som på en vuxen kvinna. Debra var övertygad om att Gud straffade henne, gjorde henne till monster för hennes sexlusts skull. Ett freak, någon som var varken man eller kvinna. Hon skämdes ännu mer och plockade noggrant bort vartenda skäggstrå.

När hon var sjutton gick hon till doktorn och bad honom operera henne, förminska hennes stora bröst, skapa en symmetri så att Debra blev mer normal. Läkaren gjorde tvärtom och när Debra vaknade efter narkosen låg silikon inpressat under det lilla bröstets strama hud, ett ingrepp så smärtsamt att Del fortfarande grimaserar av minnet.

Med ens blev Debra ofrivilligt något slags sinnebild för en ung vacker kvinna i USA vid den här tiden. Långt rött hår, stora bröst och med ett kön mest liknade en kvinnas. Hon hade mens med väldigt långa mellanrum, attraherades av både män och kvinnor, men det var kvinnor hon blev kär i. De behandlade henne med respekt, män verkade tycka att de själva var mer värda än hon.

Debra började definierade sig som lesbisk feminist, bytte namn till Della Grace efter sin mammas farmors mor.

Berättelsen fascinerar, vacker men tidvis oerhört sorglig. Som Dels ord om barnet Debra som tvingas bli självständigt alldeles för tidigt, som utsätts för övergrepp i sin omogna mognad.

Debra är också begåvad och kreativ och med en unik förmåga att få kontakt med människor. Målinriktad, känslig och med egna erfarenheter som drivkraft.

När Debras föräldrar hade skilt sig reste hon ensam över kontinenten och bodde hos dem i perioder. Avståndet rent geografiskt var stort, socialt och känslomässigt oändligt. Debras mamma var bara sjutton när hon fick barn, efter skilsmässan blev hon lesbisk feminist, en stark personlighet, många av hennes vänner levde ett slags hippieliv.

– Hon lärde mig att man inte måste vara likadan som alla andra.

Debras pappa var mormon och bildade en ny familj och levde ett helt annat liv, inte bara dåligt, säger Del.

När Debra blev tillräckligt gammal flyttade hon hemifrån.

I 37 år levde Del som kvinna. Först som barn och tonåring med namnet Debra, sedan som vuxen konstnär med namnet Della Grace.

I böcker och utställningar skildrar hon människor som tvingats till utanförskap, för könets skull.

Flera av dem har blivit opererade som spädbarn, för att stämma med vår mall av hur pojkar och flickor ska se ut. De korrigerades. Fick aldrig möjlighet att vara sig själva. Intersexuella. Många har hela livet sett på sig med samma skam som Debra gjorde. Som monster.

För deras skull – och för sin egen – fortsätter Del kampen. För en människa är en människa, inte ett kön.

När hon var trettiosju slutade Della Grace raka sig, trött på den roll hon tvingades in i som kvinna. Hormoner gav hennes röst en djupare klang. Hon mådde bättre och fann harmoni i sig själv. Brösten behöll hon men ändrade sitt namn till Del LaGrace.

– Men jag är inte man, säger Del, snarare den bästa blandningen av det vi lärt oss kalla manligt och kvinnligt.

Tanken på barn fanns aldrig tidigare. Del såg sitt arbete som det barn som fick all omsorg. Men så träffade Del Matt och världen liksom välte allt över ända. Matt ville gärna ha barn och för sin kärleks skull ändrade också Del sig, ville också.

En privat donator och IVF-teknik gjorde det möjligt. Efter flera försök blev Matt gravid och i november föddes Mika.

Dels tårar säger allt om glädjen, förvånat överväldigad. Att vara mapa, ”mammapappa” överträffar allt.

Som föräldrar delar de självklart på ansvaret och Del är förtjust över att till och med kunna amma.

Matt står för mjölken men tack vare en snillrik konstruktion, skapad av en adoptivförälder som ville amma sitt barn, kan Mika suga mjölk från tunna slangar enkelt fästa vid Dels bröstvårtor. Ibland vill Mika bara ha närheten och Dels glädje över att så fullt ut vara delaktig gör smärtan av glupska bebisgommar lätt att stå ut med. Smärtan ger dessutom med sig ju mer härdade bröstvårtorna blir. Det vet både Matt och Del. Både är för övrigt förvånade över att så få föräldrar prövar metoden.

Han eller hon?

– Hen, säger Del.

Känns fortfarande ovant i min mun. Del, Matt och Mika funkar bra så länge.

Annons
Annons
Annons