Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästkrönika: Berättelsen om min flykt till Sverige

För fyra år sedan tedde sig framtiden oviss, men idag bor 20-årige Mahdi Zawari i Örebro där han studerar hårt för att skapa sig en bra framtid i sitt nya hemland. Här är hans historia om flykten från Afghanistan och om hur han hamnade i Sverige.

Annons

När jag var 15 år gammal bestämde min storebror att vi två skulle åka till Europa. Anledningen var att jag inte kunde gå i skola i Iran, eftersom vi saknade uppehållstillstånd och ID-kort där efter att tidigare ha flytt från Afghanistan.

Min bror berättade för mig att han hade pratat med en smugglare, och att vi skulle åka till Turkiet dagen därpå.

När jag kom till Turkiet med min bror fick vi stanna flera dagar där, för att de skulle fixa bilar och gummibåtar. Men eftersom vi inte hade så mycket pengar till resten av flykten bestämde min bror att själv stanna kvar i Turkiet, och låta mig åka vidare ensam till Grekland.

Vi skulle åka med gummibåtar dit, och klockan var tolv på natten när vi gav oss ut på havet.

Smugglarna körde ut oss i träbåtar, men när vi kommit ut en bit fick vi byta till små gummibåtar med paddlar för att själva ta oss till Grekland. Vi såg ljus från lampor vid horisonten. Ljuset kom från Grekland.

Vi började paddla. Det blåste och vågorna gick ganska höga.

Plötsligt kom en stor våg. Båda gummibåtarna välte upp och ner. Alla personer hamnade i vattnet och nästan ingen kunde simma.

Vi var åtta personer som försökte rädda våra liv. Jag hamnade under vattnet, och fick många kallsupar.

Efter en stund kände jag hur någon tog tag i mina armar och drog upp mig så att jag kunde andas. De båda personerna som drog upp mig var de enda som kunde simma. De simmade mot land, och höll mig under mina armar.

När vi kom i land upptäckte vi att vi tre var de enda som överlevt. Fem unga pojkar hade drunknat. Ensam fortsatte jag resan till Aten, där jag träffade många ungdomar och kunde skaffa flera vänner vilket var skönt eftersom jag var ensam och inte hade nån information om Aten.

Efter några månader åkte jag med mina kompisar ut på landsbygden utanför Aten, och varje kväll letade vi efter lastbilar att åka till Italien med. Men det var svårt och veta vilka lastbilar som skulle till Italien eller ej, och då vi kom tillbaka till Aten pratade vi med en smugglare som sa att vi måste betala pengar för att komma vidare.

Men jag hade inga pengar, och kunde inte hyra nånstans att bo i Aten eftersom det var dyrt. I stället gick jag runt i stan, och hittade en park där jag kunde sova över natten.

Dagen därpå träffade jag en kompis, som berättade att han hört om en stad vid namn Patras på en ö en bit från Aten. Därifrån skulle många lastbilar vidare ut i Europa.

Efter en vecka åkte vi till Patras, och vi gick runt i stan för att leta efter lastbilar. Det var torsdag kväll, och jag och min kompis lyckades ta oss in under en lastbil, och placerade oss där under med hjälp av lösa brädor medan lastbilen körde ombord på ett lastfartyg.

Jag var jättetrött, och efter att lastbilen parkerat inne i fartyget somnade jag under lastbilen och vaknade inte förrän min kompis väckte mig.

Efter två dagar var vi framme i Italien, och vi tänkte hoppa av lastbilen för att kanske åka till någon annan stad men vi valde att åka med vidare. Vår lastbil hade en registreringsskylt med bokstaven D, och vi visste inte att det betyder Danmark. Så det var där hamnade.

Framme i Danmark samlade vi ihop pengar för att kunna åka tåg till Malmö, där jag först fick en plats att bo på i 15 dagar innan de skickade mig vidare till Degerfors. Där fick jag bo i två år, innan jag flyttade till Örebro. Just nu bor jag på egen hand i en etta i Örebro.

Jag är väldigt tacksam över att ha hamnat här, det har räddat mitt liv. Jag är väldigt tacksam över allt min storebror gjorde för att få mig ifrån Afghanistan. Han gav mig alla sina pengar för att rädda mig, och hans önskan var att jag skulle fortsätta att studera vilket jag nu gör.

Min bror lever inte idag, men jag skulle vilja säga de här orden till honom:

"Kära bror, jag kommer aldrig att glömma dig och att du kämpade så hårt för mig. Du behöver inte oroa dig för min framtid längre. Jag är en vuxen person nu, och jag kommer att klara mig i framtiden. Jag kommer att fortsätta att jobba för ett bra liv, och jag kommer att vara en bra person mot alla."

Annons
Annons
Annons