Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag tog med mig bandspelarenoch gick hem till mamma”

I mars berättade vi om ”Pappa och jag”. Vi skrev om närhet och förebilder, om pappor som lyssnar, peppar och finns till hands. I juni är det mammornas tur. Tre barn kliver fram och berättar om sina mammor.
– Det är mamma som är min stora förebild, säger Tomas Wetterberg.

Annons

Fattig, arbetarklass och frånskild. Kan en man i karriären ha en sådan mamma som förebild? Tomas Wetterberg sätter sig avspänd till rätta, majsol lyser över Stadsträdgården, och Tomas berättar.

– Mamma var fyrtio år gammal när hon fick mig.

Tomas, som var Ruths fjärde barn, minns sig själv som en busig kille. Det var pojkarna som lärde varandra bli män. Hemma var det svårt ibland, Tomas pappa drack periodvis och då slog han Ruth.

– Polisen kom hem till oss ibland, de sa ”Nu måste Karlsson lugna ner sig lite”, sedan var det inte mer med det.

När föräldrarna skildes var Tomas tio år. Trots att han själv blivit slagen, och inte tyckte om sin pappa, uppstod dubbla känslor. Det var en trygghet att slippa våldet, samtidigt undrade han vem som nu skulle ta hand om pappa.

Ruth mötte den stora kärleken och Tomas blev ”det kompetenta barnet”, som gav henne utrymme. Kanske inte medvetet, men i tonåren levde han ett allt självständigare liv med kamraterna utanför hemmet.

Under de år då han själv bildade familj och byggde upp sin karriär sågs de endast vid större högtider.

Men när han var 35 år läste Tomas

kvinnovetenskap på Örebro universitet och fick till uppgift att skriva om en kvinnlig förebild.

– Jag var den ende mannen på kursen, ”Jag har väl ingen kvinnlig förebild”. Jag undrade om jag inte kunde skriva om någon man i stället, men det fick jag inte.

– Så, okej, jag tog bandspelaren med mig och gick hem till mamma.

Det var då han ”upptäckte” sin mamma, och förstod att hon hade varit hans förebild, utan att han insett det. Han såg en stark kvinna som tagit sig fram, trots allt.

Ruth berättade om sin uppväxt, de var sju barn och två vuxna i ett rum och kök på Söder i Stockholm. Pappan var skomakare och mamman var sjuklig. Ruths bröder var drivande i potatisupproret 1917, då det var hungersnöd och folk började stjäla potatis från handlarna.

Trots att det var fattigt och hennes föräldrar var skilda fanns det en trygghet i familjen. Men när mamman dog, då Ruth var sju år, placerades alla barnen på olika barnhem. Ruth bodde på barnhem i tio år, sedan arbetade hon som piga i välbärgade familjer på Östermalm. Hon fick ett erbjudande att följa med en familj till Paris, men vågade aldrig ta det steget. I stället blev hon gravid. När hon fött Tomas syster ville de sociala myndigheterna ta barnet i från henne, eftersom föräldrarna inte var gifta.

Tomas föräldrar gifte sig 1935. Ruth var inte glad åt det äktenskapet, men hon underordnade sig. De hade det fattigt, mannen var arbetslös, men lyckades så småningom få arbete i Örebro.

Ruth städade och bar ut tidningar åt NA. Hon började jobba klockan två på natten och höll sedan på tills det var dags att lägga sig. Dessutom var hon aktiv i transportarbetareförbundet, hennes längtan att få det bättre var solidarisk.

Tomas minns deras gemensamma resor till Stockholm.

– Det var viktigt för mamma att upprätthålla kontakten med syskonen. De förlorade varandra när de kom på barnhem, men sedan höll de kontakt. Vi var mycket och hälsade på i Stockholm, mamma och jag. Med de små pengar hon hade tog hon mig med. Jag minns att vi gick på Skansen. Hon tyckte att vi skulle komma ut och se andra delar av världen. Man får komma ihåg att för oss var Stockholm väldigt långt bort.

– Hon ville att jag skulle uppleva mer än Strömersgatan, på Norr i Örebro.

Ruth sa aldrig ”Läs och lär dig saker, kämpa”, hon levde det. Hon gav honom böcker, han beskriver Folket i bilds barnböcker med guldkant. Och hon sa: ”Är det nån det ska gå bra för, så är det för dig Tomas”

När sa hon det?

– Det var när jag fortfarande lyssnade på henne, kanske från det att jag var sex år. Den första perioden är man ju mycket med sin mamma, men vem lyssnar på mamma i tonåren?

– När jag skulle vara fin tog hon på mig sjömanskostymen. Jag tror att det var hennes bild av manlighet. Hon hade en bror, Helge, som var på af Chapman och hon beundrade skådespelaren Alan Ladd. Kanske var sjömanskostymen också ett sätt att uppmuntra mig att söka mig vidare i livet.

Tomas beskriver en mamma som alltid velat bli något annat än det hon var förutbestämd för. Men hon gjorde aldrig någon klassresa. Ändå fann hon sig tillrätta i sitt liv, och hon har alltid haft förmågan att ha roligt. Hon spelade mycket på lotteri och vann ofta. 1958 vann hon en tv, och blev först i kvarteret.

– Jag minns när alla män kom dit, de satt i brynjorna, drack pilsner och tittade på fotbolls-VM. De gapade och skrek.

Tack vare sin mamma hamnade inte Tomas i den traditionella manlighetsfållan. Hon tillät honom att söka sig till hippie- och modskulturen, där både mellan-ölet och den politiska radikaliteten lockade.

– Mamma litade på mig, jag vet inte om det var ett medvetet val, eller om det blev så ändå. Men jag har tänkt på det där nu, för nu är jag lika gammal som mamma var när jag var femton.

Nu är din mamma 96 år, du är 55, vad har ni för förhållande nu?

– Efter uppsatsen jag skrev har vi fått en jättenära relation. Jag är inte uppe hos henne varje dag, men jag städar hos henne varje vecka och handlar mat. Vi ringer ofta.

Tomas Wetterberg är politisk sekreterare för Socialdemokraterna i landstinget, och ordförande i föreningen Män för jämställdhet. Han har tänkt mycket på förebilder, på vad som skapar, och vad som bryter upp könsrollerna.

– Vi talar om att det behövs fler män i skola och barnomsorg, för att pojkarna ska få bra förebilder. Men det är kanske viktigare att kvinnorna, som redan finns där, är medvetna om att de stärker maskuliniteten och feminiteten hos barnen. Det handlar inte om biologi.

Annons
Annons
Annons