Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vikten av att vänta på något gott

Beslutsamhet, självkontroll och flit. Det är dygder som enligt självhjälpsböcker är frukten av ett framgångsriktigt föräldraskap. Men det finns aspekter som lätt glöms bort av bästsäljarförfattarna, anser barnpsykologen Martin Forster.

Annons

Test. Enligt en uppföljning av det så kallade marshmallowtestet hade de tålmodiga barnen högre utbildningsnivå, var mindre överviktiga och hade haft lättare att upprätthålla relationer.

Ett barn på en stol. En marshmallow på ett bord. En vuxen testledare förklarar att om barnet kan vänta i 20 minuter med att äta upp biten får det ytterligare en. Därefter får barnet sitta ensam med godiset.

Experimentet kallas Marshmallowstestet och genomfördes första gången på 1960-talet. Att det fortfarande uppmärksammas beror på vilka slutsatser som dragits av det. Psykologen Walter Mischel och hans forskarteam har följt upp barnen och funnit ett samband mellan antalet sekunder de kunde vänta på belöningen och hur väl de lyckats i livet.

De tålmodiga hade högre utbildningsnivå, var mindre överviktiga och hade lättare att upprätthålla relationer.

Så hur ska man som förälder hantera sådan information? En del vänder sig till barnpsykologen och forskaren Martin Forster.

– Somliga vill att jag ska träffa deras barn och hjälpa det att bli mer disciplinerat. Men att försöka massera fram självkontroll i terapirummet är inte möjligt. En felaktig slutsats man drar är att detta är en generell egenskap som man kan ge sitt barn och som kan hjälpa det i alla sammanhang.

Själv tycker han att slutsatserna av experimentet dragits för långt. Samtidigt är det viktigt att lära barn att vänta.

– Man måste jobba specifikt med detta vid tillfällen där problemen uppstår. Barnet behöver små utmaningar där det själv kan ta ansvar – och lyckas. Även om barn med tiden kanske kan öva upp en generell förmåga att vänta behöver man ofta lära ut tålamod i många olika situationer. Det handlar om att etablera goda vanor.

Det är inte bara självkontroll som uppmärksammas i bokhandelns hyllor för barnuppfostran, även det närliggande ämnet ”beslutsamhet” är i fokus. I boken ”Grit – hemligheten bakom bra föräldraskap” beskriver den amerikanska psykologen Angela Ducksworth hur beslutsamhet ofta överträffar medfödd begåvning. Enligt henne ska en förälder arbeta med utmaningar och stöd om vartannat, och genom detta maximera sitt barns möjligheter i livet.

Martin Forster både håller med – och inte.

– I grunden är det ett bra budskap. Beslutsamhet verkar ha minst lika stor betydelse för resultaten som talang i de studier man gjort. Tankegångarna passar också in i en amerikansk och svensk individualistisk kultur, där man är sin egen lyckas smed, bara man jobbar tillräckligt hårt. Men det finns en baksida. Om man ständigt uppmanar barnet att anstränga sig hårdare så får det lätt skuldkänslor och en känsla av misslyckande. Man kan aldrig anstränga sig tillräckligt.

Andra bästsäljare, som Malcolm Gladwells ”Outliers”, predikar hur du efter 10 000 träningstimmar kan nå hur långt som helst.

– Det är lättare att sälja böcker med sådana titlar än ”huruvida ett barn lyckas i skolan beror på väldigt många faktorer”.

Själv efterlyser Martin Forster en diskussion om mer grundläggande värderingar.

– Till vilken nytta ska jag anstränga mig? Det är där man kan gå vilse om man har en väldigt prestationsorienterad värdering i botten.

Och hur många föräldrar vill att deras barn ska fokusera 10 000 träningstimmar riktade mot ett och samma mål, utan att någonsin leka, tramsa och ja, vara barn?

– Det vill man ju inte. Samtidigt är många rädda för att barnen i tonåren ska bli söndercurlade, som man ser i vissa realityserier. Jag upplever snarare att många föräldrars ambition ligger i att inte hamna där.

Tillbaka till vardagen, bortom guldmedaljer och doktorshattar. Självkontroll, beslutsamhet och flit är positivt – om barnet själv vill någonting, menar Martin Forster.

– Alla dessa teorier krockar med en annan teori. Den om barnets autonomi. När känslan att man styr sitt liv krymper minskar också lusten att lära.

Själv har han härom året gjort en mindre studie vid Karolinska institutet med barn som inte velat göra sina hemläxor. De fick i uppdrag att själva föra dagbok över sin läxläsning, och de fick på förhand avgöra hur länge de skulle ägna sig åt detta.

– I vanliga fall var deras enda drivkraft att göra läxorna att slippa tjat. Nu fick föräldrarna lämna över ansvaret. Och vi fick ett väldigt positivt resultat.

– Men det behövs ändå en balans. Om barnet efter första fotbollsträningen vill sluta kanske man ska uppmuntra till att fortsätta lite till. Men att med luthersk pliktkänsla sätta press orsakar snarare en låsning än att man försöker hjälpa. Och märker man att olusten tar över helt då är det läge att byta aktivitet.

Annons
Annons
Annons