Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

AIK:s dubbel är ett slag för mångfalden

Jag är glad att AIK vann dubbeln med både SM-guld förra söndagen nere i Göteborg och cupguld på Råsunda i går. Inte beroende på att det var just AIK som klubb betraktat för där bryr jag mig föga utan av en helt annan anledning.

Annons

I ett land där inskränkta Sverigedemokrater håvar in allt fler sympatier genom att konstruera någon sorts diffus svenskhet där homogent är bra, då behövs positiva exempel på motsatsen. Jag gillar tanken på internationalisering. Jag gillar tanken på en välbalanserad mix av fastvuxna rötter och sädesslag som vajar i vinden och flyger ut över landskapet och skapar liv på nya platser. Balansen mellan trygghet med svenskt kaffe och det vilda exotiska som många söker på sina semesterresor runt världen.

Det finns tyvärr en stark tendens inom delar av den svenska fotbollen som även den strävar bakåt till någon sorts ursvensk modell där bra är att vara tyst, inte sticka ut, jobba hårt, inte ha åsikter. En stark karaktär brukar det heta. Ni har hört det förut. Motsatsen till det brukar läggas på importerna eller på så kallade nysvenskars axlar. Som om alla dom var likadana. Problemet är att precis som med den svenska kulturen så kommer den alltid ifrån någon helt annanstans och så har vi format den på hemmaplan till vår egen. Den svenska fotbollen är allt annat än svensk. Den ”svenska modellen” är väl mer brittisk egentligen. Läser man om den svenska fotbollshistorien så finner man starka influenser från en rad olika håll.

AIK har byggt

ett lag av en hel rad spelare med väldigt olika bakgrund, nationaliteter och fotbollsmässiga egenskaper. Kaxiga spelare, tysta och tillbakadragna spelare, charmiga eller osympatiska spelare, aggressiva eller tekniska lirare och en tränare som utåt mest gått och utstött märkliga läten hela säsongen. Korta grovhuggna budskap om stolta AIK. Många älskar jargongen, lika många kräks över att höra det. Men vad man än tycker så kan ingen ta ifrån Stahre den framgång som laget kokat ihop.

Jag har ingen inblick i hur ledarskapet på Karlberg i Solna är. Vet inte om det är ett briljant ledarskap som pumpat upp smokinglirarna eller enbart en frukt av framgångens självförtroende. Det jag läst och hört är dock att Mikael Stahre är någon sorts farsa på stan, en tränare med en typ av Fryshusmetod som skapar trygga killar som får vara de dom är med sin kantighet och eventuella brister så länge de även ger allt för gruppen.

Ett väl fungerande samhälle i det lilla där motsatser packeteras till en ruskigt stark grupp.

Ledarskap i en globaliserad värld kräver mod och nya ögon att se med. Istället för att distansera sig ifrån det annorlunda måste man möta de nya frågorna med ett ledarskap som förstår de nya villkoren. Jag tror att många fotbollsledare har problem med det. Dom vill ha det på ett folkhemstryggt sätt. Ett väluppfostrat 50-tal.

Många ser enbart det negativa i olikheterna. Vi behöver ledare som kan plocka ut det positiva ur det på ytan negativa. Som Stahre i AIK.

Annons
Annons