Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Befria fotbollen från inkilningar

Annons

Snö igen, virvelvindar från norr, igår 10 minusgrader på morgonen men sol och värme vid husväggar mitt på dagen, fåglar som börjat sjunga å jag börjar tro att det är jag som skrivit romanen "Vädermannen" och inte Ulf Lundell.

Typiskt aprilväder är det säkert vissa som säger fast vi inte nått dit än utan sliter fortfarande under marspiskan.

Om en vecka är det allsvensk fotbollspremiär, bandyfinalen spelades nyss, hockeyn är precis som volleybollen, handbollen, basketen inne i skälvande slutspelsdramatik.

Vi befinner oss i en brytpunkt, vinter som börjat lämna över till våren, ibland, vissa timmar och någon dag. På Cypern öste regnet ner när ÖSK försökte spela ihop laget på en gräsplan under vatten. De allsvenska lagen fortsätter att åka till den stora semesterön fast det redan under min tid alltid regnade och blåste halv storm där uppe på höjden ovanför Ayia Napa eller vid fotbollsplanerna i närheten av Larnaca Bay. Cypern har alltid varit svinkallt i mars.

Kallt var också det där stengolvet i samlingsrummet med biljardbord på ett av de fina hotellen där jag under mitt debutläger i IFK Norrköping blev invigd i lagsammanhållningen.

Inkilningsritualen var att få ligga med neddragna byxor med skinkorna upp och bli slagen av cirka 25 handflator. Vissa slog hårt, andra löst, vissa vände på sina klackringar, andra rev till med naglarna. Blodet rann över röven på en del spelare när allt var klart medan resten stod och skrattade och hoppade. En ritual sedan 30-talet påstods det, en ritual som alla gamla klassiska Norrköpingslirare gått igenom som om det vore en ära att få stryk.

Jag tänker på det när jag läser John Alvbåges blogg om ÖSK:s inkilningsritualer på deras läger. De verkar visserligen vara bra mycket mer harmlösa, ja nästan fåniga, men de gamla ska som alltid hitta på någon sorts hyss för de nya spelarna i laget och det mest underliga är att det förväntas att alla ska ställa upp för annars är man en tråkig jäkel som inte bjuder på sig själv och därför ska straffas. Varför förväntas det av en fotbollspelare att han (i det här fallet) ska vilja skämma ut sig inför människor som han ska spela fotboll med? Varför ska man behöva sätta upp en show och sjunga eller dansa, berätta en historia eller ibland (mer sällan nu för tiden) bli full?

Vi måste bjuda på oss själva!

Ett mantra i ytlighetens Sverige där människor inte vågar vara allvarliga. Ett skratt å ja-skoja-bara så ordnar sig allt. Författaren Bodil Malmsten brukar ofta prata om denna svenska brist på självförtroende, i jämförelse med det franska.

Jag ogillar verkligen den där hö hö-mentaliteten, jag ogillar starkt allt som luktar pennalism och grupptrycksdynamik. Jag har levt i den där världen i hela mitt liv å jag känner lukten av påtvingad munterhet på flera mils avstånd. Att bli avklädd, mentalt och konkret, många spelare mår dåligt av detta tvång när dom egentligen bara vill lira fotboll.

Befria fotbollen från denna svulst. Befria översittarna.

Länge leve den fria viljan.

Annons
Annons