Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fans bättre än Leksands lag

Jag är så jävla gammal att Leksand för mig är Mats Åhlberg, Dan Söderström och Dan Labraaten, bröderna Abrahamsson och Hans Jax. När jag var en betydligt yngre parvel än jag är i dag så var det Leksand eller Brynäs som gällde. Ett val som måste göras.

Annons

Min kamrat Peter valde Leksand åt mig. Han var ett år äldre, och valde alltid först. Han höll på Brynäs. På den vägen har jag också mer eller mindre tvingats hålla på tjeckerna (mot Sovjet), varit Tarzans son Korak och Läderlappens ytterst fånigt klädde assistent Robin. Till mitt försvar ska sägas att när han ville vara Fantomen så vägrade jag Guran. En liten snubbe i bastkjol, där gick gränsen.

Det gamla Leksand lever, och ändå inte. Jag har ingen som helst respekt för det sätt klubben misskötts på senare år, där den andra idiotvärvningen avlöst den förra i en ruskig hastighet. Och det har pratats om återtåg – vilket faktiskt varit sant för återtåg betyder reträtt och inget annat. Men de har menat annat, och det har låtit storvulet och stöddigt.

Full av beundran är jag däremot inför klubbens oerhörda supportrar, inför den uthållighet och energi de visar utan att hemfalla åt hat och onödiga nidvisor. Det var en fröjd att uppleva den blåvita festen i bunkern i går, kärlek och sång rakt igenom. Till slut var de – jag gissar minst 500, kanske ett tusental av de 3185 i hallen – sist kvar.

Det var en stämning som man önskar varje match. Det var inte fullt, hallen tar runt 3700, men om tretusen örebroare såg varje allsvensk hemmamatch så skulle Örebro Hockeys kassör skratta hela vägen till banken.

Örebro gjorde en strålande första period. 17–7 i skott, Leksand hade jätteproblem med närkingarnas höga, aggressiva press. Men en sådan insats kräver utdelning. Leksand kvitterade alltför snart och enkelt varje ledningsmål hemmalaget kämpade in, och 3–3 var inte tillräckligt att gå på.

Med sekunder kvar till första nedsläpp försvann målvakten Mark Owuya från isen, in i omklädningsrummet samtidigt som han presenterades under lineupen. En skridsko hade gått sönder, slovaken Lubos Pisar kastades in på kortast möjliga varsel.

Örebro hade behövt en målvakt som tagit mer än det man kan begära. Det klarade inte Pisar, och det är väl egentligen inte mycket att förvånas över. De tre målen, på sju skott, i första perioden är inte så mycket att säga om som fyran. Inflippen från Pelle Prestberg var inte ens menat som skott, men ramlade in ändå. För första gången i matchen hade Leksand ledningen, och släppte den inte.

Örebro är riktigt bra offensivt. Tre powerplaymål i går, och det är ofta farligt när laget tar sig in i motståndarzonen. Hittills har det alltför ofta varit ännu farligare i egen zon. Som jag ser det handlar det inte om stora, omvälvande förändringar. Det som gäller är att varje spelare måste förstå och göra klart varje situation i egen zon, inte bara markera närvaro.

Conny Strömberg var förpassad till fjärdekedjan, tillsammans med Jonas Almqvist fick poängmakaren en ny roll. Vet inte varför, men jag anar att Peter Andersson ville markera att Strömbergs minusstatistik, gjorda och insläppta, måste åtgärdas.

Strömberg släpptes in att slå straff i slutperioden vid ställningen 5–7. Jag hade hellre sett Henrik Löwdahl eller Calle Bergström slå den. Conny har en tendens att i bland hemfalla åt onödigt svåra nummer, och svarade för en riktigt dålig straff. Varken fart eller finess.

Det är långt upp till play off-strecket. Örebro Hockey bör nu glömma tabellen och leta rätt på ett vinnande spel. Jag har på sistone känt att det varit lite för mycket spel för galleriet, lite för vackert, på bekostnad av poäng.

Det är givetvis bra att göra en massa mål. Men om motståndarna får göra fler är det inte värt ett skit.

Och jag tror inte att Leksand når elitserien den här säsongen heller.

Annons
Annons