Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gör upp med ert förflutna, indianer

Det har gått 500 år sedan Nils Dacke ledde de småländska bönderna i den berömda Dackefejden mot kung Gustav Vasa.
Nils Dacke hade säkert varit stolt om han befunnit sig bland de 3 000 åskådarna i Sannahed i går. Speedwaylaget som bär hans namn visade mästarklass.

Annons

Hårdsatsande Indianerna hade egentligen inte skuggan av en chans, förlorade mot en bättre motståndare.

Man måste kunna erkänna sånt ibland i en idrottsvärld där ursäkterna och bortförklaringarna rapas om och om igen.

Själv tycker jag att Kumla-publiken ska inleda ett eget uppror. Eller snarare upprop. Det är dags att ta hem den förlorade sonen Fredrik Lindgren. Nu. Inte om fem eller tio år när han är en föredetting utan nu när han fortfarande har framtiden framför sig.

Fredriks treårskontrakt med Dackarna går ut efter den här säsongen och han fyller 25 nästa år.En perfekt ålder. Fredrik bor fortfarande i Örebro och känslorna för moderklubben finns kvar där under den lite truliga fasaden.

I dagens idrott där störst plånbok styr pratas det mycket om att vårda sina talanger. Det var precis det Indianerna inte gjorde 2003 när klubben på ett häpnadsväckande opedagogiskt sätt fick Fredrik att lämna klubben i vredesmod.

Minns att jag kom till en match som Fredrik var uttagen till och mötte honom – på parkeringsplatsen utanför motorstadion. I stället för att få visa upp sig inför hemmapubliken tvingade man ut sin största talang som parkeringsvakt. Hur smart är det?

Jag gillar Indianernas offensiva satsning i år, det gör jag verkligen. Mästarklubben från 1990 och 91 hade kört verksamheten mer eller mindre i botten och jag trodde inte att klubben hade kraft att ta tag i situationen. Men där hade jag fel. Värvningarna av VM-stjärnorna Rune Holta och Grzegorz Walasek var ett oväntat friskhetstecken.

Nu väntar jag på att Indianerna ska göra upp med sitt förflutna. Svälja prestigen, be Fredrik Lindgren om ursäkt och få hem honom efter sex år. Jag pratade med nyopererade ordförande Dan-Åke Moberg (knäet) om saken i går. Dan-Åke sade uppriktigt: ”Det måste vi göra så illa som Fredrik blev behandlad. Allt blev fel.”

Jag tror att Fredrik innerst inne längtar hem. Men han vill höra från moderklubben att han är efterlängtad, strykas lite medhårs. Annars får det vara.

Precis när Fredrik Lindgren och hans lagkompisar gjort vågen inför ett 50-tal tillresta dacke-supportrar nås jag av rapporterna att Henka Gustafsson, den störste Indianen av dem alla, tagit 14 poäng av 15 möjliga borta i Hallstavik och piskat upp självaste världsmästaren Nicki Pedersen. Helt crazy.

Efter 23 år med Henka känns det lite tomt, det måste medges. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. I går saknades även sonen Simon som är nyckelbensskadad. Reserverna Christian Hefenbrock, David Rohlén och Alexander Edberg förmådde inte fylla luckan. Dackarna vann reservkampen med 15–5. Matchavgörande.

Nye ryssen Renat Gafurov kämpade tappert även om han tvärade lite för mycket i andra sväng. Tyvärr missar Gafurov nästa match borta mot Västervik eftersom han kör en tävling hemma i Ryssland samtidigt. I stället tas Jesper B Monberg till nåder. Hoppas att Joonas Kylmäkorpi snart är tillbaka efter sin skada. Det kan bli en förstärkning.

Till sist: Jag har länge undrat varför man envisas med den svenska nationalsången inför varje match i en liga där bara 14 förare är svenskar och där tisdagskvällens vanligaste namn var Grzegorz.

Annons
Annons