Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grattis, ÖSK - trots förlusten

Annons

Trots förlusten på Råsunda vill jag börja med att säga grattis till Sveriges mest vitala 100-åring, Örebro SK!

I dag är det exakt hundra år sedan ÖSK bildades i Godtemplarnas lokal på Trädgårdsgatan 28 i Örebro. Den första klubbdräkten var helsvart men klubbens historia är desto ljusare.

Karl Graflund valdes till ordförande den där dagen för hundra år sedan, en post han kom att ha i 48 av de kommande 50 åren. Björn Åqvist och nyblivna landshövdingen Rose-Marie Frebran får ligga i om de ska slå det rekordet.

Jag vet inte om Karl Graflund hade trivts på svinkalla Råsunda i går men han hade säkert uppskattat ÖSK:s kämpainsats.

Det är inte lätt att gå ut på Sveriges nationalarena utan sin centrallinje. Utan fyrtornen Kim Olsen och Magnus Wikström, och utan slitvargen och speluppläggaren Magnus Kihlberg, så vägde ÖSK för lätt. Inte minst på de fasta situationerna vilket syntes tydligt vid hörnan när ständigt farlige argentinaren Iván Óbolo nickade in 1-1. Början till slutet för de svartvita.

På grund av avstängningar och skador tvingades ÖSK ställa upp med en fyrbackslinje bestående av en rookie, två mittfältare och en före detta anfallare. Det syntes inte i den första halvleken då ÖSK höll ihop laget, spelade kompakt, och vann andrabollarna.

I den andra halvleken såg ÖSK:s fyrbackslinje ut somtja, en rookie, två mittfältare och en före detta anfallare.

Mittbacksvikarien Patrik Anttonen har så mycket boll i sig att han klarade av sin ovana roll galant i första halvleken. Men efter pausen lyste ovanan igenom. Tur att den tjusiga klackningen över svågern John Alvbåge blåstes bort för offside. Det kunde ha blivit årets självmål i svensk fotboll.

Trots förlusten på Råsunda, som definitivt inte är något att skämmas över, så är ÖSK något av höstens lag i allsvenskan. Förvandlingen från i våras till nu är, vill jag påstå, högst sensationell. Jag följde med laget på träningslägret på Cypern i våras och kan så här i efterhand erkänna att jag aldrig, under de 20 åren jag följt laget, varit så orolig som under de första dagarna på lägret (möjligen med undantag för första året i superettan). Det såg inte alls bra ut.

Självklart har de lyckade värvningarna under sommaren betytt ofantligt mycket. Sportchefen Lennart Sjögren fick i våras ta emot mycket kritik, nu hyllas han. Med all rätt. Elitfotboll går ut på att vinna och Sjögren hittade rätt förstärkningar och ska givetvis ha all cred för det. Möjligen kan sportchefen kritiseras för att han inte breddat truppen tillräckligt.

Om man jämför ÖSK:s lag på Råsunda med startelvan i 1-4-matchen mot AIK på Behrn arena den 3 juli så har sex spelare, halva laget, bytts ut. Kim Olsen debuterade i den matchen, spelade andra halvleken, och givetvis är superdanskens insatser och åtta mål under hösten den enskilt största anledningen till ÖSK:s marsch upp på stabil mark.

Jag roade mig med att räkna om tabellen efter den olyckliga AIK-matchen i somras. Då, efter tolv omgångar, låg ÖSK på kvalplats med nio poäng. ÖSK hade bara gjort fem mål så långt, klart sämst i hela allsvenskan.

Om allsvenskan nollställts då och startat om så hade ÖSK före matchen i går - legat fyra med 27 poäng på 15 omgångar.

ÖSK har vunnit sju matcher, spelat oavgjort i sex och endast förlorat tre sedan början av juli. Bara Göteborg (31 poäng), Elfsborg (29) och Kalmar (29) har plockat fler poäng under den här perioden.

Intressant är att AIK, efter 4-1-segern i Örebro då gnagarna låg trea i allsvenskan, har ett helt motsatt facit med tre segrar, sex oavgjorda och sju förluster.

Nu hoppas jag att ÖSK får bästa tänkbara 100-årspresent i dag: Kim Olsen stannar i ÖSK!

Annons
Annons