Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I motvind ropas det alltid 4-4-2

Jag skrev om förändring i april. Tyvärr måste jag göra det igen. För det är så svårt att ta sig ur gamla invanda mönster.

Annons

Mögliga tankar som sätter stopp för utvecklingen. Den insikten är varken ny eller revolutionerande. Ändå är den inte ointressant. Den svenska fotbollen sitter fortfarande fast i 70-talet och Bob Houghtons tvångströja där 4-4-2 och ensidiga bollar i djupled är lösningen på alla världens problem.

Det är som att vi alla har ett litet chip i nacken som aktiveras så fort eventuella nymodigheter visar sig lite tröga och inte funkar på direkten.

Men okej, det har ändå hänt en hel del sedan Malmö FF spelade Europacupfinal 1979 med Houghtons mirakelfotboll. Det testas och experimenteras varenda vår och år. Ändå är alltid lösningen 4-4-2 så fort maskineriet gnisslar. Rakare spel, enklare och två anfallare. Så löser man alla problem enligt traditionalisterna. Man borde kanske skicka Bob Houghton till Afghanistan för att rädda freden åt det plågade landet.

I allsvenskan är det i Malmö som det mullrar som allra mest just nu. MFF gör återigen en fiaskosäsong och tränare ska sparkas. Roland Nilsson får våldsam kritik för sitt spelsystem 4-2-3-1 eftersom laget knappt klarar av att göra mål. Alla ropar på 4-4-2 och nu blir Roland tvingad att ändra i ett spelsystem som han trott på sedan tiden i Gais. Samma kritik har Alexander Axén fått i just Gais efter att laget stundtals spelat riktigt snygg fotboll, precis som MFF, men inte lyckas göra mål och vinna matcher trots massivt spelövertag. Rakare, enklare, två anfallare skriker supportrarna.

IFK Göteborg har fått känna på samma systemvindar dunka mot dörren sedan spelartappen och skadorna. När blåvitt äntligen vågade förändra och utveckla spelet ropar en och annan att dom borde retirera och ställa sig i sina 4-4-2 bås igen. Rakare, enklare... jag ni fattar nu va. Till och med framgångsrika Elfsborg får under sällsynta sämre offensiva perioder rådet att spela med två forwards för att få mer spets.

Men Magnus Haglund har aldrig tvekat över hur han vill att sitt lag ska spela. I hans ögon handlar det om att hitta rätt spelare, träna hårt på hur man ska agera och tro på sin spelidé. 

Detta gäller även Sixten Boström. Vid varje svag insats som ÖSK gör viskar folk i mitt öra. 4-4-2, 4-4-2, 4-4-2. Allt skulle bli bättre då. Men Sixten är lika envis som en förorättad elefant och det är jag glad för. Han får kritik för att spela allt för lika och med samma spelare hela tiden. Men jag tror att Sixten vet att om man ska få det att fungera så måsta man älta samma saker om och om igen tills att det sitter inpräntat som en extra hud på kroppen. Träning ger färdighet och insikt. 

Elfsborg är på många sätt det perfekta exemplet för ÖSK. Kan dom så kan vi. Det tror jag också. I synnerhet om Sixten och klubben fortsätter att tro på den inslagna vägen och spetsar laget på några offensiva nyckelpositioner.

Det är nog tur att Sixten är finländare, old Bobs fälttåg nådde aldrig dit. Åtminstone inte in i Sixtens medvetande.

Annons
Annons