Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen kan ha mått bättre än Ralf

Upptaget, upptaget, upptaget, upptaget ...
Jag gjorde mer än tio försök innan jag gav upp. Egentligen var det inte orden jag ville höra. Bara rösten.

Annons

Hur världens gladaste människa låter en dag i oktober som egentligen är allt annat än glad. Iskall.

Under några timmar klev Åtvidaberg upp i allsvenskan efter 27 års frånvaro och Degerfors slet sig tillbaka till superettan på snabbast tänkbara tid.

Ingen kan ha mått bättre än Ralf Edström i går. Jag hoppas bara dagen inte saboterades av all mobilstrålning. 

Ska villigt erkänna att jag inte sett Degerfors i en tävlingsmatch sedan hösten 2002. Anledningen är inte konstigare än att jag jobbat i Eskilstuna och Stockholm och att lagen jag bevakat där tillhört andra serier. Nästan i alla fall.

Augustimatchen mellan Eskilstuna City, som då leddes av Sven Dahlkvist, var den matchen jag hade färskast på näthinnan. Då vann City division 2-mötet hemma med 5–0 och jag såg Degerfors som en trasig hiss som störtade mot ett stengolv.

Men Degerfors kom tillbaka och blev tvåa det året. 

När jag på söndagen stod på Karlslund arena såg jag Degerfors komma tillbaka en gång till. Den här gången på ett mer oväntat vis efter den dystra sortin ur superettan förra säsongen.

Tillbaka är det gamla tänket med rekryteringar från de egna leden och närområdet. Borta är Andreas Andersson och stjärnplocket utifrån.

Den lokala förankringen räckte till att bli Sveriges bästa division 1-lag 2009.

Nu väntar den svåra balansgången. Hur hårt ska man våga hålla kvar vid samma riktlinjer nästa säsong? Troligen avgör starten hur stort tålamodet verkligen är. Dif-tränaren Patrik Werner sa direkt efter matchen mot Karlslund att målet är att behålla stommen och krydda truppen. Mer än så ville han inte säga. Sebastian Henriksson, så ihärdigt jublande att han lät som Barry White, var inne på samma linje men underströk:

– Det viktiga är att vi fortsätter som vi gjort och satsar lokalt. 

Det blir förmodligen den enklaste vägen eftersom klubben med största sannolikhet inte kalkylerat i budgeten med superettan redan efter en säsong i division 1. Varför skulle Degerfors annars ha en trupp på bara 17 man och egentligen (ursäkta Mario Simunovic) bara en renodlad anfallare i skyttekungen Peter Samuelsson. Det håller självklart inte i nästa års superetta som ser ut att bli rekordintressant med Hammarby och Djurgården som presumtiva motståndare på Stora Valla. 

Till att börja med blir det förstås viktigt att behålla lovande försvarsstrategen Christoffer Wiktorsson som kopplats ihop med Hammarby och ses som en fullgod ersättare till ex-degerforsaren Emil Johansson. Trots intresse från Heerenveen har Emil blivit kvar på Söderstadion.

När höst blivit vinter vet vi mer.

Utopiska Degerfors-drömmare hoppas säkert på en gammal hemvändare. Karlskogingen Daniel Tjernström fyller 36 nästa år och mycket tyder på att Dulee Johnson fortsätter hålla ”Tjerna” utanför startelvan och på ett obekvämt avstånd till en kontraktförlängning.

Lita på att charmoffensiven snart inleds. Om den inte redan gjort det.

Annons
Annons