Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag föraktar det som U21-hjälten gjorde

Annons

I går skrev Aftonbladets Simon Bank så här i en kommentar angående utvisningen på Balotelli i matchen mellan Sverige och Italien i U21-EM.

”För 24 år sen kunde en enad svensk nation, övertygad om att ’moral’ var ett fenomen som uppfunnits av ett socialdemokratiskt kommunalråd, skrika sig hes över att Glenn Strömberg filmat sig till en straff mot tjeckerna. Pontus Wernbloom var inte född då, han vet mer om hur fotbollsvärlden ser ut och hur man överlever i den. Alltså föll han. ’Tror du att någon av deras spelare hade tvekat en sekund att göra det? Inte en jävla chans’, sa Wernbloom själv efteråt.”

Nu tänker inte jag sitta här och leka Jesus men Wernblooms kommentar säger en hel del om hur samhället och fotbollen blivit. Det handlar om att sno åt sig fördelar innan någon annan gör det före dig. Människor litar inte på varandra utan ser varje individ som en potentiell fuskare. Fiffel å båg bakom varje hörn. Wernbloom vet alltså hur man ska överleva i den falska fotbollsvärlden, enligt Bank. Han blev i lördags hyllad som en hjälte på flera håll i media för sitt trix att filma sig till fördelen att få sitt lag Sverige att spela med en man mer på planen. Italienarna hade självklart gjort det samma, så why not? Wernbloom är känd för att ha varit den störste filmaren av alla i allsvenskan trots sin tuffa spelstil. Fråga de andra spelarna. Jag kan inte hjälpa att jag blir starkt nostalgisk av hans beteendet.

Jag längtar mig galen efter den brittiska fotbollens gamla ideal där man gav smällar och tog smällar med samma jämnmod. Det var full fart in i duellerna och sedan en handskakning å så körde de vidare. Vad man såg var vad man fick. Jag saknar förstås inte den ensidiga och primitiva fotbollen men allt det där andra där spelare som precis blivit kapade kunde hoppa upp och springa fram till domaren och vifta avvärjande mot domaren och försöka avstyra en varning till den som just kapat spelaren. Överdrivet åt andra hållet, ja visst. Men hellre så än att vi blivit så cyniska och blinda att vi hyllar en spelare som till ytan ska vara hård men som rullar runt i överdrivna spasmer för att lura domaren. Jag längtar mig även galen efter spelare som Peter Beardsley som bara körde sitt lir och gjorde det magiskt. Han var inte snygg, han spred inga coola kommentarer, han var en helt vanlig mr Smith som ”bara” var en fantastisk fotbollspelare. Eller Stefan Schwarz som bara pang å boom liksom. Raka rör och inget skådespel. Jag märker att jag allt mer föraktar spelare som medvetet fuskar sig till fördelar. Framförallt sådana som i samma andetag ska vara någons sorts tuffingar.

När det kommer till Wernbloom så kunde man ju hoppas på att han lärt sig lite mer av sportchef Håkan Mild än han gjort. Mild var en sur jävel på planen, men en ärlig sådan. Han hade aldrig gjort sig fin i media över medvetet fusk. Mild hade tagit avstånd ifrån ett sånt beteende. Men Wernbloom applåderas i media. Balotelli är den omogna dumstruten som gick på finten. Å fotbollen är den store förloraren.

Annons
Annons