Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag hade väntat mig mer

På macken fick jag ryska pengar tillbaka på en french hot dog. Det var en överraskning, särskilt som jag befann mig i Karlskoga.

Annons

Tänkte att ryssar ändå har väldigt lite med det här att göra, sedan Aleksander Starodubov gästspelade i Örebro för några år sedan. Han gjorde inget outplånligt intryck, men jag behöll den ryska slanten. Det är synd att klaga.

I hallen var stämningen elektrisk. Vi hatar Bofors och hata hata hata Örebro och sedan kom polisen och ställde sig emellan. Det gjorde polisen rätt i. Fem år bygger en del känslor, men jag fattar inte att hat måste vara den primära. När en spelare i Bofors, Martin Thelander, dessutom går ut och säger att det inte handlar om hatkärlek, utan om rent hat, då vill jag påstå att det handlar om ren dumhet.

Sedan började matchen.

Inte en dag för snart. Pressläktaren halvfull av (nyktra) dignitärer. Bengt-Åke Gustafsson det självklara topphönset. Många hade längtat, som älskar kampen, rivaliteten. Tillresta närkingar dominerade uppladdningen, men tystnade kvickt, chockade av två gånger Jacob Blomqvist. Pang och pang, två nästan identiska powerplay-mål.

De enda som inte var riktigt närvarande var de som verkligen borde ha varit där. Jag såg ett antal rödvitklädda med alla attribut som brukar tillhöra hockeyspelare – skridskor, klubbor, såna prylar. Men jag såg inga hockeyspelare från Örebro. Rent fysiskt var de förstås där, i Nobelhallen, men det räcker inte.

Tre minuter in i andra perioden dog matchen. Gustaf Thorell fick vandra in framför Mark Owuya, som borde ha tagit den pucken, men som kanske mest undrade hur Thorell kunde få komma in den vägen.

Barnförlamning var något man skrämde oss ungar med när jag var liten. Men att sådan kunde drabba vuxna män var det ingen som sa.

Rödvitt såg ut att ha gått in i lunchkoma samtidigt som ett hungrigt Bofors käkade upp varenda centimeter av isen. Bofors var en mörkt blå maskin, en blandning av hårt arbete, visst finsnickeri och kanske främst en tydlig tanke i genomförandet.

Örebro Hockey famlade i ett skymningsland av fruktlösa soloförsök och alibipassningar till medspelare som inte ville ha puck. Saknade fart och mod och tålamod och … tja, det mesta av värde.

Visst var spelet fem mot fem jämnt. Visst hade Örebro chanser att näta tidigare. Men box och powerplay är avgörande situationer i en hockeymatch, det är inte nytt för någon.

Tränaren Peter Andersson slet det hår han inte har, tog time out när det var dags, vaskade fåfängligt runt i laget. Som att försöka trolla med knäna. Som att försöka väcka döda.

Bofors hälsade välkommen till allsvenskan, förväntade sig en motståndare att bygga en derbystämning med. Örebro rodnade blygt, klev undan och öppnade alla tänkbara dörrar genom det som skulle vara ett försvar.

Mark Owuya stod inte på huvudet, men saknade all hjälp.

Jag hade väntat mig mycket mer av Scott Matzka, som var lika tandlös som överambitiös. Jag hade väntat mig mycket mer av ganska många. Jag hade inte väntat mig så mycket av Bofors.

Gillade Patrik Lundh och Jacob Blomqvists skärpa. Gillade disciplinen, hållfastheten i blått. Den förödande effektiviteten. Mål i tre raka powerplay.

Örebro i rött och vitt, som förr. Som ÖIK men utan namnbyte. En lagom kompromiss mellan ÖIK-falangen och dem som vill begrava historien.

I går stod inte spelarna upp, varken för färger eller förening. Det gjorde Bofors, överlägset till förnedringens gräns. Inte spelmässigt , men i de viktiga detaljerna.

Peter Andersson har att hitta rätt uppställning, rätt kedjor. Det har varit snålt med tid, och det kommer att bli bättre. Jag kan inte se annat än ett lag berett att spotta tänder och möta AIK på måndag.

Annons
Annons