Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvällen när brevet nådde rätt adress

Annons

När jag var ung och ishallen ... ja, hmm, yngre än nu åtminstone, så var den inte sällan fylld till bristningsgränsen. Och alltid när Västerås kom hit.

Jag kan inte säga varför det är så, men det är något speciellt med kombinationen Örebro, Västerås och hockey. En skön rivalitet, en fiendeskap, ett hatande men, som jag upplevt det, alltid med ett mått humor inblandad.

Åtminstone var det så på 80-talet, då Axner och Mankan och några till ledde den rödvita klacken med dråplig tajming och i sammanhanget rätt intelligenta tillmälen. Jag ska inte säga att det aldrig blev bråk, men det var aldrig poängen.

Det var en stunds gott liv i bunkern i går. En nostalgitripp in i framtiden. Inramningen var tillbaka, själva målningen av bättre kvalitet än de flesta vågat hoppas. Första perioden jämn, sedan var faktiskt Örebro överlägset. I allt.

Örebro Hockey allsvenska start kan framstå som en paradox. Bäst i powerplay, klappruttet i box. Toppar i poängligorna, botten i målvaktsstatistiken.

Egentligen är det inga konstigheter. I allsvenskan blir man brutalt straffad för enkla misstag över hela isen. Motståndarna är långt bättre på att omedelbart slå på ömma punkter än många av örebroarna är vana vid. Det räcker att en enda spelare tar fel beslut i fel sekund, och därför måste varje beslut sitta i ryggmärgen.

Det sägs ofta slentrianmässigt att det gäller att tänka rätt. Sant. Men du måste tänka och göra rätt många gånger för att det ska få fäste i märgen.

Rätt sätt måste tjatas och nötas in. Därför är Örebros start godkänd i mina ögon. I går växte den till bra. Laget gör många mål, och håller på att lära sig att släppa in färre.

I går fick jag känslan att brevet nått adressaten. Rödvitt krigade och lirade med huvuden och ryggmärg. Det var vackert och roligt, och 3080 tittade på och de vore väl fan rent ut sagt om inte alla utom västmanlänningarna vill komma tillbaka.

Örebro Hockey kan bli något bra. Örebro Hockey kan återupprätta en tro på och ett engagemang för sporten i den här stan igen. Men det kräver givetvis ett visst gensvar på vägen, ett mått tålamod och skapliga publiksiffror i den kalla bunkern.

Klubben har ledare som brinner, en ekonomisk backup som känns solid, tränare som vet vad som krävs och att man varken bygger Rom eller ett stadigt hockeylag på en kvart.

Man kan säga vad man vill om Conny Strömberg, och sant är att han inte är världsmästare i grovjobb och defensivt tänkande. Men manenn har antagligen allsvenskans läckraste handleder. Flippassen till Orrstens 4–2 var fenomenal, och när han sånär lirkade in 5–2 i första krysset ur ingen vinkel rös jag. Ärligt.

Till sist, fast tvärtom: Före första nedsläpp releasade Örebro Hockey en ny kampsång, med Martin Stenmarck i hårdrockkostym. Kanske var den bra, kanske inte. Högtalarsystemet håller samma klass som bunkern i övrigt.

Men det regnade åtminstone inte in.

Annons
Annons