Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt inte segern bli en fluga

Annons

Ingen kunde förklara var den varit, men i går kom den fram igen. Saknad av många, plötsligt funnen och vid god vigör. Vinnarskallen. Det självklara känslan att det kommer att gå väl.

Eller tydligare: Raka motsatsen till rädslan att misslyckas.

De brandgula från bergen glödde igen. Och det var direkt nödvändigt. Torsk mot Lugi och avståndet till slutspelslagen hade varit sju poäng. Och värre, kvalspöket hade flyttat några mil närmare Lindesberg.

Försvarsspelet var en njutning, en mycket tjock dörr av rostfritt stål. Anfallsspelet var ... eh, bättre än tidigare. Inte alls klanderfritt, men mycket bättre. Framför allt friare från hämningar. Det till och med kontrades flera gånger, jag räknade till fyra kontringsmål.

Pratade efter matchen med Oskar Erixon, högersexan. Han tyckte inte alls att kontringsspelet varit dåligt tidigare, sa han. Det tycker inte jag heller. Det har inte varit alls. Tycker jag.

Och Richard Larsson, målvakten, som inte haft någon lycka i någon match jag sett tidigare under säsongen, såg ut som ett frågetecken när kollegan Carlsson påpekade att hans 37 i räddningsprocent var ett rejält lyft.

Och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt, en rad ur en gammal progglåt som liksom bara smög sig på.

Det var gott att se Binai Aziz våga slå in två tittfintade passningar till Payam Hatami på linjen. Det kändes länge sedan, och de är så underbart luriga. Binai Azizt.

Tobias Warvne grattades före matchen till en plats i Ligalandslaget, ett B-landslag med annat namn som ska spela en turnering i Skåne i januari. Sedan gick Tobbe ut och spelade 35 minuter handboll utan att göra mål. Det händer inte ofta. Han sköt fyra skott i första halvlek som målvakten Oscar Jensen läste sönder totalt.

Warvne var ärligheten själv efteråt när han sa att han blev rädd, inte vågade gå på genombrott. Det gick över. I andra halvlek for han fram som en speedad helikopter genom det skånska försvaret, trots att Lugi tidvis försökte punkta bort honom.

Huvudnumret var ett mål i spel fyra mot sex. Nej, förresten, huvudnumret var hela attitydförändringen. Den svårförklarliga rädslan som blåste bort.

Warvne och Payam Hatami är normalt Lifs säkraste målleverantörer. I första halvlek gjorde duon totalt ett mål. Ändå ledde Lif i paus med 119. Det säger något om försvarsarbetet, och om att fler tog ett större ansvar.

En seger efter sju raka matcher utan var förstås oerhört värdefull mentalt. Men en aldrig så välkommen fluga gör ingen sommar. Herman Arenvang talade om ett tillstånd där man inte ser svårigheter och orkar hur mycket som helst. Dit behöver Lif komma för att nå fram. Omöjligt är det inte, de brandgula har varit där förr.

Till sist: Det ser nu ut som att Idrottshuset inom en rimlig framtid kan få en ansiktslyftning, och att Örebro kanske kan få en fullstor hall till. Om det sker på bekostnad av ännu ett hyreshus på området så må det vara hänt.

Annons
Annons