Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mäktigt när ÖSK-spelarna hedrade Yunus

Sällan har en person som inte befunnit sig på arenan varit så närvarande som på Behrn arena i går.

Annons

ÖSK-spelarna ville så intensivt vinna för att hedra sin lagkompis, avvisningshotade Yunus Ismail, som sedan i torsdags vårdas på USÖ efter en stroke. Nu gick det inte hela vägen trots mängder med målchanser och trots att jumbolaget Örgryte var generösa nog att bjuda på två självmål i en av de konstigare matcher jag sett på länge.

Jag skulle kunna dra upp det anmärkningsvärda i att jumbon Öis, som bara gjort åtta mål på 16 matcher, nu gjorde fyra mål i ett svep. Låt vara att två av dessa kom i egen bur.

Eller hylla nye brassen Adriano som kom in som en frisk fläkt i den andra halvleken och tände både laget och publiken.

Men det var ändå Yunus som fanns i de flestas tankar den här kvällen. Det var en mäktig känsla när ÖSK-elvan, tillsammans med Öis-spelarna, vecklade ut en jättebanderoll med texten ”Du är alltid en av oss Yunus” vid spelarpresentationen.

Samtidigt visade de hängivna supportrarna i Kubanerna sin sympati genom att skandera ”Yunus är en av oss” och visa upp en banderoll med orden ”kämpa Yunus”.

ÖSK-tränaren Sixten Boström tog själv upp Yunus öde på presskonferensen efter matchen. Konstaterade att många spelare är skärrade efter det som hänt. ”Vi kan inte göra så mycket mer än att uttrycka oss här ute på planen och ha Yunus i våra tankar”, sade han.

ÖSK-spelarna har hjälpt sin lagkompis på ett fantastiskt sätt. De har genomfört allt från namninsamlingar till att trycka upp t-shirts men texten ”Låt Yunus stanna”. För två veckor sedan skrev laget ett brev till Svenska Fotbollförbundet och vädjade till förbundsstyrelsen att göra ett undantag för Yunus av humanitära skäl. Att låta honom spela matcher i ÖSK Ungdom. Men svaret från Lagrell Co har hittills varit – kompakt tystnad.

Jag känner inte Yunus personligen, mer än från några enstaka intervjuer, men det är ändå lätt att ta honom och hans öde till sig. Vi pratar om en kille som fick sina föräldrar mördade redan vid sex års ålder. När även mormodern, hans allt, dog så hamnade han i ett kallt land på andra sidan jordklotet. Yunus enda önskan har varit att få ordning på sitt liv, finna en trygghet, men svenska myndigheter har motarbetat honom från första stund. Somaliern har lärt sig prata svenska, skött sig klanderfritt och anställts som fotbollsspelare av en allsvensk klubb. Yunus är i alla avseenden ett föredöme när det gäller asylsökande. Vad mer kan man begära?

Jag hoppas att pappervändarna på Migrationsverket lär sig något av det här, att det faktiskt finns en människa bakom alla paragrafer och ärendenummer. Men jag finner det inte troligt.

Det vore bara dumt och naivt att som lekman börja argumentera med läkarexpertis och när hjärnforskaren och professorn Martin Ingvar säger i NA att Yunus stroke inte är stressrelaterad så utgår jag från att det är så. Han om någon bör ju veta.

Samtidigt så är jag av den övertygelsen att lever man med extrem psykisk ohälsa under en längre tid så bryter det ner kroppen steg för steg. Jag har en egen upplevelse av det för ett antal år sedan när min pappa och bäste vän dog i cancer efter ett par års lidande. Satt dagligen hos honom på Vitsippan, livets slutstation, och såg honom tyna bort. Allt man kände var en total vanmakt och desperation. I kombination med andra privata problem slutade jag sova på nätterna, gick upp i vikt, fick konstant ont i hjärtat, en smärta som strålade ut i armarna som fullständigt domnade bort. Jag gick runt som en zoombie, slutade bry mig om vardagliga saker. Det var kaos i hjärnan.

Det går givetvis inte att jämföra med Yunus helvete som är tusen resor värre men jag gjorde en viktig lärdom under min mörkaste tid i livet. Mår inte skallen bra så gör inte kroppen det heller.

Målvakten John Alvbåge skrev ett vackert inlägg på sin blogg på na.se om Yunus i går. Det kändes så äkta, direkt från hjärtat. Han beskriver ÖSK:s omklädningsrum som en fristad för Yunus. ”Just den sekunden när Yunus klivit innanför dörren till omklädningsrummet och tagit av sig sina ytterskor så tror jag han har tagit av sig sina bekymmer samtidigt”.

Alvbåge är inte bara är en stor målvakt (även om han döljde det i går), blogginlägget om Yunus bevisar också att han är stor som människa. Och det är så mycket större.

Annons
Annons