Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Örebro inget pålägg i Leksand

Året var 1975. Abba dominerade på grammofontallriken och min familj åkte runt i en gammal bucklig Amazon.
Jag befann mig hemma i lägenheten på Tegnérgatan och den nya revolutionerande färg-tv:n stod på (satan vad gammal man blivit!). De visade ishockey vilket inte var så vanligt på den tiden. Minns att telefonen ringde, pappa svarade, samtidigt som han skruvade ner volymen.
Det var i det ögonblicket jag upptäckte Leksand.

Annons

På tv:n utspelade sig en makalös målorgie. Leksand, i sina snygga vita tröjor med coola stjärnor på, mötte Brynäs i SM-final och det var mål i v-a-r-j-e anfall. Pappa, som suttit och följt matchen, missade hela showen. Det var på den tiden när alla telefoner satt fast i en sladd och man var tvungen att förflytta sig. Jag försökte fånga pappas uppmärksamhet genom att ropa och vilt gestikulera, men han vände bara ryggen till. När han till slut lade på luren och återvände till tv-fåtöljen så konstaterade jag uppgivet att han missat alltihop.

Pappa skrattade lite och klappade sin sexåring på huvudet.

Det som visats var en målkavalkad i andra periodpausen.

Så föddes mina känslor för Leksand. Jag kan inte påstå att jag varit någon flitig uppvaktare, besöket i går var faktiskt mitt första i den klassiska hockeymetropolen.

Svagt, jag erkänner.

Men jag har alltid följt laget på avstånd, känt glädje i medgång och suckat vid avgörande förluster. Högosta, Åhlberg, bröderna Abrahamsson och Brasar var mina första hockeyhjältar och i går blev jag varmt mottagen av Lars ”Nubben Andersson, pressvärd i Ejendals arena, som faktiskt spelade några säsonger i Örebro i början av 70-talet och tog klubben till högsta serien.

Stort.

Leksand är mycket nostalgi, nästan på gränsen till det hälsosamma. I taket i arenan hänger flaggor med årtalen för Leksands fyra SM-guld och stora bilder på klubbens största lirare, alltifrån Åke Lassas till Jonas Bergqvist. Men man kan inte vinna matcher på gamla meriter. Ärligt talat trodde jag att Örebro skulle bli ett pålägg på ett Leksandsknäcke. Svenska spel värderade en Örebro-seger till 9,25 (!) gånger pengarna på Oddset inför matchen, då förstår ni hur nedderlagstippade närkingarna var inför besöket i Ejendals arena dit bara 3567 åskådare köpt biljett. Säsongens hittills sämsta siffra.

Jag imponerades av Örebros lugn. Trots tidiga underlägen i alla tre perioderna, och trots det namnkunniga motståndet, så arbetade sig gästerna sakta men säkert in i matchen tack vare uppoffrande spel. Några dallrande nykomlingsnerver såg vi inte skymten av. Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen: Örebro blir ingen slagpåse i allsvenskan. Sen får man tro vad man vill i Karlskoga.

Målvakten Mark Owuya behövde inte besöka Clas Ohlsons huvudkontor i Insjön, i närheten, för att hämta verktyg till att spika igen kassen med. Istället breakdance-räddar han puckarna. Annorlunda – men effektivt. En skön snubbe som siktar mot play off.

Helt rätt attityd.

Annons
Annons