Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pias resa är större än OS-guldet

Annons

Pia Sundhage har gjort en resa som är svår att fatta. Från förakt till respekt.

Jag blev alldeles varm inombords när slutsignalen gick i damfotbollsfinalen och tv-bilderna där Pia jublade ikapp med övriga amerikanska ledare kablades ut över hela världen.

Jag mindes det samtal jag hade med Pia när hon tillträdde som tränare för KIF Örebro 2005. Hon berättade sitt livs historia. Den var så fängslande att jag till slut lade ner pennan och bara lyssnade.

Pia berättade om när hon som sjuårig flicka hemma i den lilla byn Marbäck i Västergötland i slutet av 1960-talet fann sin första - och största - kärlek: fotbollen. De jämnåriga pojkarna lät henne vara med på spontanfotbollen och på rasterna valdes hon först.

Men det fanns ett problem: Pia är flicka och flickor spelar inte fotboll. Inte på den tiden. Tränaren i ortens knattelag såg talangen och glöden i ögonvrån hos den lilla flickan med det pojkaktiga utseendet. För att kringgå reglerna får Pia heta Pelle.

Den sjuåriga flickan trodde på fullaste allvar att hon var den enda tjejen i hela världen som spelade fotboll. Pia, fjärde barnet av sex i en stor syskonskara, känner stor tacksamhet mot sin familj som lät henne få vara udda.

"Morsan var servitris och farsan var busschaufför och ingen kunde nåt om fotboll. Men jag fick vara den jag är och det är jag tacksam för".

Pia har kämpat för damfotbollens erkännande hela sitt liv och nu behöver hon inte kalla sig för Pelle längre.

I stället kan hon kalla sig olympisk mästare, kanske Sveriges enda i de här spelen.

Men resan dit är så oändligt mycket större än OS-segern.

Annons
Annons