Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Segern punkterade en myt om ÖSK

ÖSK vann sin första hemmamatch på tre månader. Segern mot Djurgården gav tre nya poäng. Det var också ett effektivt sätt att punktera en myt.

Annons

ÖSK-tränaren Sixten Boström sa efteråt att han använt vårpremiären på Stadion som extra tänd-vätska för sitt lag. Efter den snöpliga straff-förlusten tyckte han att Djurgårdslägret agerat onödigt kaxigt.

Kanske var det den revanschlustan som fick ÖSK att rivstarta. Och ironiskt nog ge tillbaka med samma mynt. En straff utdömd av samme domare – Åke Andreasson. Lagkapten Nordback slog den bombsäkert enligt grundregeln stor målvakt, hårt och lågt placerat skott.

Resten av matchen kändes som en transportsträcka. Ingen hetta, ingen nerv. Det syntes så väl att Djurgården är laget i kris. ÖSK spelade varken vackert eller bra. Men ett stabilt försvarsspel och några moment av klass –exempelvis Marcus Astvalds delikata framspelning och Per Johanssons distinkta avslut som punkterade matchen på slutet – räckte denna afton.

Ett lag i form vinner oftast den här typen av matcher. ÖSK är definitivt på väg uppåt igen.

Många framför ofta åsikten att ÖSK har förtvivlat svårt att vinna matcher mot sämre lag, matcher där ÖSK förväntas föra spelet från avspark.

Inför mötet mot bottenlaget Djurgården beslutade jag mig därför för att skärskåda årets säsong. Jag delade upp tabellen i lag som låg före sjundeplacerade ÖSK (sex) och efter (nio).

Fram till och med den 18:e omgången av allsvenskan hade ÖSK samlat ihop 27 poäng. Dessa fördelade sig enligt följande:

* 17 av 33 möjliga poäng hade plockats mot de ”sämre” lagen.

* Tio av 21 möjliga mot de ”bättre” lagen.

Hemmastatistiken såg det ut så här:

* Åtta av 15 möjliga poäng på Behrn arena mot de ”sämre” lagen.

* Sju av tolv möjliga mot de ”bättre” lagen.

Bortafacit visade detta:

* Nio av 18 möjliga poäng mot de ”sämre” lagen.

* Tre av nio möjliga mot de ”bättre” lagen.

Jag vet att man med statistik kan bevisa i princip vad man vill. Jag drar ändå slutsatsen att ÖSK:s säsong hittills varit bra mycket jämnare än vad man ibland fått intrycket av.

Tabellplaceringen är fullt logisk. Laget har i genomsnitt plockat hälften av den möjliga poängsumman mot såväl bättre som sämre lag, hemma likväl som borta.

Den statistiskt mest avvikande detaljen är att endast en tredjedel av den maximala bortapoängen skrapats ihop mot bättre lag. Detta efter segern senast i Helsingborg. Å andra sidan är underlaget knapert, bara tre matcher hittills.

Varför då denna ständiga debatt om att ÖSK inte vinner mot sämre lag? Kanske för att förväntningarna i år varit högt uppskruvade från start, inte minst från klubben själv som siktar mot topp fem.

Men jag tror också det bottnar i en naiv dröm om att det bara är att hämta hem tre poäng mot vissa lag, hemma och borta. Vi glömmer så lätt den största tjusningen med allsvenskan. Den att alla lag kan ta poäng av alla.

I ÖSK:s fall vågar jag ändå påstå att grundplattformen för närvarande är god. För att hamna ännu högre upp finns förmodligen det mesta att hämta ur bortaspelet. Utanför Behrn arena döljer sig många matchbilder där ÖSK fått slita oerhört ont för varje ynka poäng. Om den lägstanivån höjs är jag övertygad om att ÖSK kan fortsätta marschen mot den absoluta toppen.

För övrigt orsakade måljublet från bottenmötet i Göteborg kvällens skrattfest. Alexander Axéns och Benny Lennartssons krigsdans på storbildsskärmen efter Gais 1–0-mål var stor humor.

Allra sist: För tre år sedan satt jag på Olympia-stadion i Berlin och fick rysningar av Fredrik Ljungbergs sena segermål mot Paraguay i VM. Men tänk den som fått uppleva Usain Bolts magiska 100 meter på samma arena. 9.58 är inte bara ett otroligt världsrekord, det kan mycket väl vara världens främsta idrottsprestation alla kategorier. Alla kan springa 100 meter. Men bara en som Usain Bolt.

Annons
Annons