Den stora utmaningen i relationen mellan mor och dotter är att försöka åstadkomma närhet utan att den blir påträngande. påpekar lingvistikprofessor Deborah Tannen som skrivit en hel bok i ämnet.

Boken är full av exempel på relationer och samtal som gått snett, bland annat därför att modern sagt saker hon inte borde. Ofta utan illvilja. Hon har bara inte förstått hur orden skulle tas emot.

Ett samtal mellan mor och dotter är ju inte bara de ord som sägs just då utan har en lång historia. Och det som sägs i en viss situation tolkas därför inte bara efter de ord som sägs i stunden utan som summan av alla samtal som förts.

– Ska du skära tomaterna i skivor?, kan verka som en oskyldig replik från moderns sida. Men det är inte ovanligt att döttrar uppfattar en sådan replik som ”du vet inte vad du gör, jag vet bättre”. Det kan förklara den oproportionerligt starka reaktion som repliken kan utlösa.

Ett antal mödrar berättar i Tannens bok ”Den där kan du väl inte ha?” hur de känner som att de balanserar på en knivsegg i samtalen med sina döttrar och måste vakta på varje ord. Det är sällan de får till de trivsamma pratstunder modern drömmer om.

Och döttrarna å sin sida upplever att de inte är med i ett samtal utan utsatta för ett förhör.

Deborah Tannen menar att lösningen på den många gånger snåriga mor-dotter-relationen är att försöka se saker ur den andres synvinkel.

Hos både mor och dotter finns en längtan efter att bli sedd och älskad och accepterad för den man är. Och en undran – är jag tillräckligt bra?

Båda överskattar också den andres inflytande och underskattar sitt eget. Speciellt döttrarna inser inte vilken makt de utövar när de blir vuxna och kan glesa ut samtalen till sin mor eller hålla inne med information om viktiga saker som händer i deras liv.

Det värsta en vuxen dotter kan göra mot sin mor är att hindra henne från att träffa barnbarnen. Det visade sig i Deborah Tannens forskning inför bokens tillkomst att detta maktutövande inte är helt ovanligt. Mödrar i boken berättar också om hur smärtsamt det är att erbjuda sin hjälp och bli bortstött. Av en dotter som antagligen har uppfattat sin mors försök att finnas till hands som utökad inblandning och underkännande av hennes val och henne själv.

Under tonårstiden börjar döttrarna att försöka lossa banden till modern och det är naturligt att moderns ”makt” över dottern minskar ju äldre dottern blir. Tonårsdöttrarnas stora önskan är att få bli lämnade i fred – något som föräldrarna förstås inte helt ska gå med på. Mamman som varit en idol blir stundtals en fiende. Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Och inte heller lätt att sluta behandla sin dotter som ett barn.

När dottern tagit klivet in i vuxenvärlden har hon olika medel för att korrigera avståndet/närheten till sin mor. Det handlar om:

1) Var hon bosätter sig.

2) Hur ofta hon ringer.

3) Hur mycket hon berättar.

Viktigast av allt för modern är att inte bli utestängd ur sin dotters liv. Här spelar samtalet stor roll, större än i mäns relationer med sina söner menar Tannen. Kvinnor är sedan barnsben vana vid att skapa närhet via småprat, delande av detaljer ur vardagen.

Deborah Tannen listar också de tre områden som mödrar och döttrar oftast råkar i konflikt kring:

1) Hår (”Du var väldigt snygg i kort hår”)

2) Kläder (”Den där kan du väl inte ha”)

3) Vikt

Råd och förslag från moderns sida uppfattas ofta som kritik av dottern. Här krävs finkänslighet på gränsen till balansgång.

Nu är inte Deborah Tannens slutsats i sin bok att alla mor-dotter-relationer måste vara besvärliga. Hon redovisar också många exempel på goda – och starka – band mellan mödrar och döttrar. Band som finns kvar även sedan modern gått ur tiden.

Men för dem som hamnat i en ond cirkel och vill bryta den så förestår Tannen en dialog där man försöker se saker även ur den andres synvinkel. Och är medveten om de underliggande budskap, så kallade metabudskap, som orden är bärare av.

Ingalill Bergensten