Annons

Annons

Annons

Annons

Brolles oförfalskade rockkärlek hindrar dikeskörning

Bild: TT

Annons

Brolle, Elvis-vurmaren från Boden, varnar oss skämtsamt att kvällens konsert kan komma att bli en skumpig resa. Och jag måste säga att den rockabillyfrilliga charmören har helt rätt i sin analys. Om han med ”skumpig” egentligen menar ”ojämn” det vill säga.

För är det inte den obalanserade ljudbilden, där det hoppas hejvilt mellan lövtunt och grötigt, så är det den spretiga setlisten som spökar. Jag menar, att bjuda på twistfylld kalabik signerad Buddy Holly för att sedan abrupt dra igång det egna sömnpillret Är Det Mig Du Gråter För är utan tvekan ett rött kort i min bok. Det hjälper ju inte heller att det är Brolles egna alster som är kvällens tveklöst svagaste partier. För under låtar som mellodoftande Heartbreak City och avslutande gäspen Alla Rosor Har En Tagg känner jag hur träsmaken bara blir mer och mer tydlig för var sekund som går. Samtidigt tycker jag det är oerhört synd och skam att materialet inte håller lika hög klass som Brolles alldeles utmärkta röst. Turligen nog så har han en hel drös med härliga coverlåtar i bakfickan som tar ordentligt tillvara på pipan.

Annons

Annons

Och när det vankas rock av den gamla skolan så blixtrar det till med råge på scen. Så fort Elvis, Jerry Lee Lewis eller Eddie Cochran svänger förbi och säger hej så blir Brolle som elektrifierad och en tsunami av energi och driv väller över både honom och bandet. Jag hatar förvisso att dansa, men hade jag kunnat twista hade jag gjort det ögonaböj i de stunderna. Så bra är det många gånger.

Slutligen, trots uppenbara brister, så lyckas Brolle ändå hindra den här skumpiga färden från att sluta i diket. Och allt tack vare en oförfalskad kärlek till rockhistorien.

Annons

Annons

Till toppen av sidan