Annons

Annons

Annons

Annons

Storslagen scenshow saknade vildsint vrål

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag anser In Flames vara ett av Sveriges absolut bästa liveband. Faktiskt. Få band i vårt avlånga land erbjuder en sådan utmärkt mix av slagkraftiga låtar, toktajt leverans och storslagen scenshow som de gör och för det ska de självfallet applåderas.

Svenska death metal-bandet In Flames. Fotografiet är från när bandet spelade på Metaltown på Frihamnspiren i Göteborg.

Bild: Erik Abel/tt

Annons

Men likt solen så har även In Flames sina fläckar och en ovanligt stor mängd av dessa blottar sig under kvällens klubbspelning på Conventum.

Till att börja med så är låtlistan för kvällen förvånansvärt ojämn. För varje fenomenal Cloud Connected får vi pinas genom tråkmånsar likt Siren Charms och för varje krossande Pinball Map får vi gäspa oss genom tidsödslare som Leeches. Att dessutom sätta sunkiga Paralyzed från nya plattan som extranummer är för mig helt oförståeligt. Släng in smällkarameller som Colony eller Touch of Red där istället och fasa därefter ut den där mjäkiga låten helt ur setet.

Annons

Annons

Det hjälper ju inte heller att frontmannen Anders Fridéns stämma inte håller hela vägen, varpå många förväntade vildsinta vrål och skrik får stryka på foten. Sedan så håller kvällens ljusshow inte på långa vägar lika hög klass som det epilepsikalas bandet bjöd på under förra klubbturnén 2012. Tråkigt, minst sagt. Men det finns självklart också saker att glädjas över under kvällen.

Båda hitlåtarna Deliver Us och Disconnected levereras i utmärkt skick och när betongdödande Only for the Weak får marken att gunga besinningslöst är det svårt att vara alltför putt. Men den största upphetsningen kommer när In Flames sätter sig i tidsmaskinen och beger sig till 90-talets glada dagar. För hela bandet formligen lyser upp när de bjussar på gamla godbitar likt Ordinary Story, Jotun eller Food for the Gods och det tidigare nämnda svajet i Fridéns röst är som bortblåst när han gormar loss där i bakkatalogens katakomber. Otroligt uppfriskande.

Det kanske är därför som jag, efter att obligatoriska avslutet My Sweet Shadow klingat ut, verkligen hoppas på att nästa klubbturné är en ”early years”-resa med fokus på karriärens tidigare alster. Då lär det bli åka av utan dess like.

Annons

Annons

Till toppen av sidan